Om förebilder

I mitt förra arbete pratade det mycket om förebilder. Om hur viktiga de var. Om hur de saknades. Särskilt de kvinnliga. Hur viktigt det var att få upp fler kvinnor på högre positioner. Så att de kunde vara förebilder. Jag förstod det aldrig riktigt. Förstod knappt konceptet, för det var så oerhört avlägset, att ha en. Förebild. Före bild. En bild av någon man vill bli som. Någon som är så som man en dag vill vara, någon som kan ha framför sig i horisonten. Någon som varit så som man vill bli, före.

Jag hade ingen som var en förebild, varken kvinnlig eller manlig. Jag hade många chefer jag tyckte om, arbetade nära många mer seniora som jag hade stort förtroende för. Många som var enormt duktiga på det som de gjorde, och flera som var riktigt fina människor. Men ingen som jag kände att jag ville vara som. Inte ens lite. Och kanske framförallt, ingen jag kände att jag kunde bli som. Inte ens i närheten av. Många var män som betedde sig som stereotypa män. Andra var kvinnor som betedde sig som stereotypa män. Och andra, kvinnor som män, betedde sig onte direkt som de streotypa männen, men inte heller alls som jag. För de fungerade så fundamentalt annorunda än jag gjorde, allihop. Kvinnor som män. De resonerade, tänkte, kände, agerade, brann för och drevs av något så fundamentalt annorlunda. Jag varken ville eller kunde. Bli så.

Jag tyckte om henne direkt, föreläsaren på dagens sista fyra föreläsningar. Hon pratade högt oich tydligt, med inlevelse och känsla. Engagerad, utan att vara svår. Enthusiastisk, utan att vara hurtig. Associerade fritt mellan ämnen. ”Nej, nu spårar jag ur, nu märker jag själv att jag spårar ur”. Jag älskar människor som spårar ur. Hoppade mellan klinik och anatomi, allt med samma inlevelse. Utan manus, virrig men förtroendeingivande. Jag tycker så om människor som kan vara just så, förtroendeingivande förvirrade. Det inger hopp. Hon var varm och säker, kvinnlig och stark, personlig och professionell. Gav råd om det ena och det andra. En del relaterat till det vi läste, en del inte. Äkta. Hon kändes som en sådan läkare som jag skulle vilja vara. En sådan person jag skulle vilja vara. Och kanske, faktiskt kanske skulle kunna vara. Inte idag, inte imorgon, men kanske en dag i framtiden. Någon att ha som riktmärke framme i horisonten. Kanske faktiskt lite av en förebild.

Det var oerhört skönt att se att det finns förebilder. Även för mig. Att jag hittat en plats där jag kan hitta förebilder. Och dessutom så var det oerhört skönt att se att även duktiga läkare är förvirrade. Och att se att jag verkar kunna fortsätta spåra ur då och då…