Om fikavagnar som inte är våra

Plötsligt är de överallt- fikavagnarna. Vi kastar lystna blickar på frallorna, där de ligger under plast, utanför en sal som inte är vår. Som asgamar vakar vi över vagnarna, för att länsa det sista när de i salen som inte är vår ätit de frallor de vill ha. Inte för att vi egentligen behöver de. Det är snart lunch, och vi har redan skaffat vårt eget förmiddagsfika. Men för att det bjuds och för att vi vet att de är goda. För de har en gång stått utanför vårt rum, varit våra fikavagnar.

Och plötsligt är vi inte i största föreläsningssalen längre. Vi får hoppa runt mellan olika rum. Vi antas greja det nu, att kolla på schemat var vi ska vara och sen hitta dit. Det gör vi såklart inte, utan dundrar rakt in i salen som för dagen inte var vår. Salen med fikavagnen utanför.

Och det sitter människor i fikarummet som inte brukar sitta där. Det är inte T8or i blåa OP-kläder. Det är inte T6orna, för de känner vi numera igen. Och de pluggar inte något annat, för de är vagt bekanta. Som från ett tidigare liv någonstans.

Några andra är i våra salar. Några andra bjuds fika från vagnar som varit våra. Några andra sitter i sofforna vi brukade fylla. Som de tre små björnarna kommer vi hem och upptäcker guldlock i sängen. Japp, de har kommit nu, T4orna.

De har kommit och det innebär att massor av veckor har gått på den här terminen, som för mig fortfarande känns helt ny. För när vi kom till SÖS i våras hade vi överlevt en evighet av patologi på ett jämngrått Huddinge. Överlevt cancerceller som förökade sig på otaliga vis och oändligt många inställda pendeltåg. Överlevt mängder av luncher i karga uppehållsrum och ”intergration” som höll på att spjälka ner oss i sönderstressade bitar.

Nu har vi ju just börjat. Vi har visserligen hunnit med en tenta, men varken hunnit bli trötta eller uttråkade. Och definitivt inte sönderstressade. Vi har just börjat och allt känns sådär nytt och spännande och intressant som saker gör när de är helt nya. Tänker jag. Men inser att vi har gått i snart 9 veckor. Inser att vi inte började nyss utan gått mer än halva terminen. Inser att det kanske inte är roligt bara för att det är nytt utan för att det… är det.

Så jag unnar T4orna fika. Och stora salen. Och sofforna. De har trots allt precis befriats från patologin. Från Huddinges långa korridorer och försenade pendeltåg. Och de har fortfarande preklin framför sig. De behöver fika.