Good Morning Vietnam

Knappa tjugofyra timmar och jag har i stort sett vant mig vid larmet. Vid tutorna som halls inne konstant, vid rosterna som gallt ropar nagot obegripligt till nagon oklar, vid hons som kacklar. Vvid liv, nar det ar som allra intensivast. Knappt tjugofyra timmar, och jag har nastan vant mig vid att narapa bli overkord varje gang jag ska korsa en gata. Mer narapa an jag nagonsin varit med om forr. Och jag har ingen aning om hur manga som dodas i trafiken varje ar, men helt oavsett hur manga det ar, ar jag fascinerad over att det inte ar fler. Varje gang kanns det som en akut fara for livet men fascinerande nog gar det bra. Varje gang. Knappt tjugofyra timmar och jag har snart vant mig vid den tryckande hetten. Hettan som ar skon tills den blir outhardlig, och som ocksa gor mig oandligt tacksam att mitt rum har luftkonditionering. Tjugofyra timmar, och vid allt detta har jag nastan vant mig. Och livet ar oerhort levande.


Knappa tva timmar spenderade jag inne i Saigons krigsmuseum. Framfor svartvita bilder av brannskadade kvinnor, torterade krigsfangar och lemlastade barn. Framfor fargbilder av barn, unga, vuxna, gamla med inre och yttre skadat och forstort av kemikalier som under kriget slapptes over dem eller deras foraldrar. Barn fodda idag, oandligt manga, med skador fran det som hande da. Jag trodde det var over. Att det var horribelt men att det var over. Det ar det inte. Och efterat ser jag dem overallt pa gatan. De blinda, de med sarig hud, de utan armar och ben. Unga och gamla. Tva timmar som etsade sig fast i mig. Och jag tror och hoppas att ingen tid far mig att vanja mig. Och livet ar oerhort sarbart.


Tva dagar till i Saigons smaltdegel. Sen vantar Laos. Sen vantar fler upplevelser och intryck. Och har jag internet far ni folja med.