Det stora i det lilla

Gick med min vän L idag på barnkirurgen idag. Hon är fantastiskt duktig. Jag blir imponerad och lite skrämd. Ska jag klara av det där? Imponerad och glad. Glad över att det finns riktigt bra läkare. Glad att hon är min vän, och jag därmed kan vara nära ofta och se och lära.

Var med på en nålsättning i ljumsk-ven under narkos på en liten liten prematur pojke. Så litet så skört är allt, huden, benen, fingrarna. Och venerna, så oerhört små, så oerhört tunna. Ändå ska nål in, millimetertunna trådar kopplas till den lilla kroppen. För att han ska få den hjälp han behöver för att växa. Och jag imponeras över att de klarar det. Över att L klarar det. Med fast hand, med precision och exakthet. Lägga snitten, sätta nålen. Hitta rätt, i det röda, i det lilla. Det är fortfarande så långt bort för mig, så långt bort att det är svårt att greppa. Att klara något så litet. Det kräver en duktig läkare. Det är imponerande. Det är stort.

Var också med på många samtal. Och samtalen, de greppar jag. Före operationerna, och efter. Med de oroliga föräldrarna, frustrerade för att hemgång dröjer, för att diagnoser är oklara, för att röntgentider fattas, besked inte kan ges. Och tacksamma, för att deras barn blir bättre, och lika mycket, för att de blir lyssnade på, talade med, informerade och lugnade. Och det gör L. Samtalar med de oroliga föräldrarna, och med de oroliga barnen. Plockar upp deras oro, tar den på allvar, förklarar på ett sätt de kan ta till sig men behandlar dem som de små människor de är. Med den oro de har. Möter de stora frågorna också hos de små. Och väntar de där sista sekunderna, både med barnen och med de vuxna. Låter tystnaden vara, låter de sista frågorna, de längst inne, komma fram. Trots stressen. Att klara av att möte just den personen, stor som liten, just så som den behöver bli mött. Att klara det, det är också imponerande. Och kanske än mer det som i mina ögon skiljer en riktigt duktig läkare från en som bara är duktig. Det är riktigt stort.

Jag hoppas jag kommer klara av att med fast hand lägga de perfekta snitten i de riktigt små. Och kanske än mer att ta hand om deras rädsla och oro. Att ha ro att ge de sista sekunderna, de som tar så lite tid men kräver så mycket närvaro. Att klara av också det sista lilla. För det är det riktigt stora.