Nära-livet-upplevelse

”Jag skulle aldrig orka vara nära så mycket sorg, smärta och död” Jag möter det ganska ofta hos de jag diskuterar mitt yrkesval med. Upplevelsen att läkaryrket ständigt är en närkamp med sorgen. Ett ständigt varande nära döden. Jag funderade på det idag, när jag åter gick med L på barnsjukhuset. Pratade om det med K, en av akutläkarna, under några minuters andhämtning över en kaffekopp. Och kände efter, när vi gick från rum till rum. Kände efter vad jag, trots att jag ännu inte upplevt så mycket, kände.

Och döden är nära. Ibland är den smärtsamt, brutalt, orättvist och skoningslöst nära. Men bara ibland. Det som är nära oftast är livet. Faktiskt nära precis hela tiden. Ett kondensat av det livet består av när det känns som mest, när det är som intensivast. Sorg, oro, stress, tårar. Smärta, ånger, ilska och ängslan. Glädje, lättnad, lycka och skratt. Kärlek, omtanke, tacksamhet och värme. Allt det är närvarande, mycket och ofta. Som ett kaleidoskop av det som livet är när det är som mest. Som en pyttipanna av känslor, de starkaste. Ibland är döden nära. Men oftast är det en enda lång nära-livet-upplevelse.

Och jag cyklar hem i den ljusa junikvällen efter 12 timmar på akuten, rusig och upprymd. Av livet. New York får vänta. Liksom London. Med sina kickar, sina kontraster, sin energi. För här finns livet. Med sitt kaleidoskop av intryck. Med sina nära-livet upplevelser. Och av allt, är faktiskt just det vad jag allra helst vill fylla mitt liv med.