Om gräs som är grönt och grönare

Klockan är en halvtimme efter midnatt och jag står i köket och glaserar kakor till midsommarkalas. Sista minuten, som alltid. Prokrastinerat, som vanligt. Kommer att tänka på förra midsommaren. På den här dagen för exakt tolv månader sedan. Tänker på hur annorlunda den dagen var. Då. Insåg sent att det var midsommar på fredagen. Lyckades trycka ihop fem intensiva dagar till fyra och få en biljett hem från New York torsdag kväll. Köpte med mig mina bidrag till midsommarbordet i allra sista stund på väg ut till flygplatsen. Med andan i halsen, allt med andan i halsen, allt nästan för sent. Sprang för att hinna med flyget. Kändes som om jag sprungit hela veckan. Landade på Arlanda tidig midsommarmorgon, tog taxin direkt därifrån till färjelägret och anlände efter natt utan sömn i kritstreck och kabinväska mitt i skärgårdsidyllen. Till sill, snaps och vänner. Till midsommarstång, gitarrer och jordgubbar. Till singstar, nattbad och midnattssol. Med väl maskerad jetlag och skriande behov av allt som fanns där.

Idag. Har jag sovit ut, läst tidningen länge, strosat utan direkta planer i solen, låtit fika avlösa fika. Cyklat på min gnisslande cykel genom stan i kvällsol. Haft det fantastiskt skönt. Fantastiskt bra. Fantastiskt lugnt och behagligt. Fantastiskt fritt och ledigt. Och ändå är det en liten del av mig som just nu längtar till det där livet. Det för 12 månader sedan. Till stora staden. Till det nya, det ständigt nya. Till kontrasterna. Jag måste vara lite galen, som just när jag har det som bäst, på något sätt längtar till en tid då jag på många sätt hade det som sämst. Antar att livet inte är så enkelt. Att även baksidor har framsidor. Att vi får kickar av de mest underliga saker. Och att gräset tenderar vara grönt där vi inte har fötterna.

Står i köket och glaserar kakor och försöker mota bort längtan. Försöker minnas hur mycket jag då drömde om ett imaginärt nu. Om att befinna mig just där jag nu befinner mig. Om att ansökan som då vilade i VHS händer skulle gå vägen. Och försöker minnas alla dagar, alla kvällar då just en cykeltur i kvällsol, att få sova ut, eller ett planlöst strosande var mål för intensiva dagdrömmar. Det går sådär alltihop. Försöker istället släppa fram saknaden. Men tänka att Staden faktiskt finns kvar, idag, imorgon och om fem år. Finns kvar med sina kontraster, med sina kickar. Försöker intala mig själva att jag faktiskt inte behöver ha allt samtidigt. Inte behöver ha allt just nu. Just nu glaserar jag kakor i mitt kök. Strosar i solen. Just nu har jag lugnet. En annan dag staden, kickarna, kontrasterna. Försöker uppskatta allt jag har. Allt som är bra. Vilket är nästan allt. Försöker hitta ett bra sätt att hantera den oförklarliga längtan efter Staden, kontrasterna, kickarna. Hantera att gräset där känns så grönt.

Har tagit en paus i kakglacerandet och skriver istället. Trots att jag inte alls är klar, med det eller resten som ska göras tills imorgon. Pausat kakglacerandet och ska nu försöka pausa tankarna. Trots att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera den, saknaden och längtan. Imorgon är det midsommar. Jag kommer säkert anlända till skärgårdsidyllen i sista sekund, med andan i halsen, efter en nästan sömnlös natt. Sen kommer sill, snaps och vänner. Midsommarstång, gitarrer och jordgubbar. Singstar, nattbad och midnattssol. Imorgon märks ingen skillnad. Imorgon saknar jag inte staden. Imorgon vill jag vara just där, bland jordgubbar, gitarrer och nattbad. Imorgon ska jag vila i det, bara det. Att gräset oavsett färg därborta är väldigt grönt även under mina fötter.