En riktigt dålig patient

Vi hade en klinikerföreläsning med en handkirurg häromveckan. Han pratade med inlevelse och drog patientfall på patientfall. Han berättade om en byggnadsarbetare han haft som patient som skadat lillfingret när han arbetade, haft sönder flexorsenan och tappat rörligheten i fingret. Han hade plåstrat om handen och fortsatt jobba, inte besökt läkare. Hade inte tid med sjukskrivning, behövde lönen. Ignorerade det bångstyriga fingret som nu spretade rakt ut. I några år. Men insåg sen att det inte fungerade med ett spretande finger, och kontaktade handkirurgen. Sen följde en lång redogörelse för en komplex process, involverandes flera operationer, flyttande av senor från arm till hand och lång rehabilitering. Sensmoralen i mitt huvud var att man ska åtgärda skador direkt. Kändes självklart, att man går till doktorn om ett finger slutat fungera. Vad är lite förlorad lön mot ett för alltid förstört finger? Det borde man väl inse. Tänkte jag, som den logiska rationella blivande läkaren.

Var och boxades i söndags kväll. Hamnade med en stor kille. Riktigt stor och inte riktigt medveten om vad det innebär för styrkan i slagen. Jag kände det när ett av hammarslagen kom, att något inte var riktigt rätt i handen, men adrenalinet pumpade och smärtan försvann. Noterade först efteråt, när handskar och mitsar lagts ner att lillfingret inte riktigt såg ut som det skulle. Det hade lagt sig i en liten fin krök ner mot handflatan och var inte särskilt intresserat av att röra sig därifrån, hur mycket jag än försökta sträcka på det. Den är nog lite omskakad bara tänkte jag, och ignorerade aktivit. Det går nog över. Det gick inte över, vilket jag lite i ögonvrån noterade. Noterade med ignorerade alltjämt. Det var söndagkväll. Jag ville se film på TV och premiäräta nya Ben & Jerrys-smaken jag plockat på mig på ICA. Inte köa på närakuten. Så det var vad jag gjorde. Senare på kvällen, i en reklampaus på filmen, med ett finger som fortfarande inte hängde med alls, chattade jag lite med A, superduktiga allmänläkar-A, mest för att verifiera att det inte var någon fara med fingret. För den lilla rösten i huvudet hade avlägset börjat eka handkirurgens ord. Handkirurgens beskrivning av det komplexa kirurgiska återställandet och den långa rehabiliteringen. Avlägset, men ändå. A verifierade inget. Hon gav mig order att hoppa på cykeln och komma hem till henne på studs. Order eftersom jag inte alls var sugen. Eftersom jag ville se slutet på filmen.

Är nu såklart glad att jag lydde. Att jag både lät mig spjälas vid midnatt med kirurgtejp och grillpinnar, att jag följde med till vårdcentralen dagen efter, gick till handkirurgen och till röntgen, och i slutänden fick en klädsam stålskena som får min hand att under gasbindan likna något ur terminator. Glad att jag lydde men lite upprörd över att det var lyda jag gjorde. Upprörd över min egen brist på självinsikt. Jag som faktiskt visste. Upprörd över att jag prioriterade film framför finger. Jag som inte ens tyckte filmen var särskilt bra. Och plötsligt är byggnadsarbetaren prioritering av några veckors lön inte så svårbegriplig. Plötsligt blev han inte en besvärlig patient, utan en ytterst normal patient. Inte en irrationell person utan en person men ett mycket begripligt sätt att resonera.

Inser att det är lätt att stå vid sidan och vara klok. Lätt att stå brevid och tala om hur man ska agera. Men att det är svårare att vara lika klok när man själv är patienten. Att vad som är rationellt agerande och inte inte alls är självklart i stunden. Inte ens när man egentligen vet. Det inser jag nu, och så hoppas jag innerligt innerligt att man kan vara en riktigt bra läkare, trots att man är en riktigt dålig patient…