Lite galet men ganska härligt

”Du är galen men det är härligt”

Fick det i ett SMS efter att ha skickat ett lyckligt ”tack så mycket”-SMS till L, min fina vän tillika barnkirurg som jag gått med ett skift i söndags. Ett som alltid fantastiskt skift. Ett skift som jag hade lyckliga fjärilar i magen innan och än mer lyckliga fjärilar i magen efter.

Jag fick träffa patienter, många små patienter. Jag älskade det. Det kan man kanske förstå. Jag fick skriva epikriser och röntgenremisser. Jag älskade det också. Att skriva epikriser. Jag förstår att det är lite galet. Att det objektivt inte är roligt att skriva epikriser. Att man tröttnar. Att det blir enformigt. Men nu, just nu, var det fantastiskt roligt. En epikris, som var skriven av mig. Tänka sig!

Jag gick med några läkare på barnakuten också, tillsammans med en annan läkarstudent i slutet av i utbildningen. De behövde alla vara där. Det behövde inte jag. De tyckte att jag var lite galen. Som var på akuten frivilligt en solig junisöndag. Och lite galen är jag kanske. Jag kan se det, utifrån. Lite galet är det kanske att tycka något man pluggar är så här roligt. Att bli så på insidan berörd och påverkad av något som kan vara bara en utbildning, som sen blir bara ett jobb. Men den galenskapen är jag oerhört lycklig för. För det är fantastiskt härligt att genuint få känna så. Att genuint tycka att något är så roligt. Och att detta något är vad jag pluggar. Att detta något är vad jag om några år kommer vara utbildad för att göra, få betalt för att ägna mig åt. Det är en enorm lyx, ett fantastiskt privilegium. Att få känna så här. Det är kanske galet. Men väldigt väldigt härligt.