Där jag ska vara

Första gången. Första gången jag verkligen kände. Första gången jag på insidan visste. Det var nästan två år sedan, måndagen efter midsommar. Jag skulle följa med A på vårdcentralen. Bara för att vara säker. För jag hade nästan bestämt mig. För att inte göra det. För att det nog skulle bli bra ändå. För att jag nog skulle hitta något annat. Lika bra. I alla fall nästan lika bra. Men snabbare, lättare. Bestämt mig för att inte bli läkare.

Fick en rock, en pall, och en tyst plats bakom A’s axel med en patient. Och jag var fast. Bara sittandes med, men så oerhört med. Mer med än jag någonsin varit i alla de möten och förhandlingar jag själv lett, mer med än jag varit i alla de intervjuer jag haft och de presentationer jag hållit. Med med hjärtat. Och jag kände så intensivt hur jag ville göra det, just det som A gjorde. Kände mig så helt på rätt plats, så fullkomligt hemma. Utan att kunna någonting alls kände jag mig mer komfortabel i rocken än jag någonsin gjort i en kostym. På väg därifrån åkte hjärtat berg och dalbana i bröstet. Hjärnan snurrade. Jag var förälskad. Och jag hade hittat hem. Och gjorde helt om, där och då. Hjärtat hade valt och hjärnan hade efter det svårt att hävda sig. Jag lyssnade inåt, för att jag inget annat kunde. På känslorna som jag vet ändå alltid vinner.

Idag var åter första gången. Första gången jag inte satt bakom axel, utan gjorde det själv. Första gången mötet var mellan mig och patienten. Ingen läkare emellan, som satt på kunskaperna, som patientens blick först sökte. Jag i vita rocken, jag den som kunde inte mycket, men lite mer, jag som i patientens ögon var läkaren. Jag som ställde frågor runt hösnuvan, som svarade på funderingar runt vaccination, som inledde, avslutade, och däremellan…nästan agerade doktor. Åter flög jag efteråt på moln. Åter känslan av att vara hemma. Åter förälskelsen i bröstet. Och en fantastisk djup och innerlig känsla av att det är rätt.

Jag kommer alltid längta till London, alltid sakna resandets ständiga kickar. Men verklig lycka är inte ett ständigt kicksurfande, i ständigt på jakt på nästa stora våg. Lycka är den varaktiga magkänslan av att ha hittat rätt. Den hittade jag aldrig i något konferensrum oavsett vilken världsmetropol jag befann mig i, oavsett hur hög kickvågen var. Känslan av att ha hittat rätt, den fanns idag i ett litet kvavt undersökningsrum på en vårdcentral i söderförort, den fanns i mötet med en trettonåring med kattallergi.

Här fanns känslan. Det är här jag ska vara. Idag blev det åter slående klart, när fjärilarna åter dansade i magen. När jag åter förälskades i det liv som faktiskt är på väg att bli mitt. Och jag saknar med ro, och längtar med spänning och glädje. Och mår mest bara bra, av att vara där jag är. Där jag ska vara.