Fyrtiofem-femton

Fyrtiofem- femton. Så ser livet ut just nu. Precis hela livet. Fyrtiofem-femton. Så är livet indelat, i enheter. Morgon till kväll. Som för Will, Hugh Grants rollfigur, i ”About a boy”.

” My life is made up of units of time. Buying CDs - two units. Eating lunch - three units. Exercising - two units. All in all, I had a very full life. It's just that it didn't mean anything”

Fast mina enheter är inte fyllda av skivinköp. De är fyllda med koagulationskaskader, med kronotropa effekter och globulär filtration, med armbågsleder och thyroideahormon. De fyrtiofem. De femton är vanligtvis en språngmarch ut i solen, solen som envist lyser trots att vi bett om regn, eller åtminstone lite moln. Språngmarch ut i solen och sen försök att ta sig ur de fyrtiofem som snurrar runt i hjärnan. Femton minuter brukar det ta ungefär, att förvandlas från faktakvarn till något som liknar människa. Och precis när man kommit på hur man pratar om saker som inte står i en fysiologibok är det just den vi återvänder till. Punktligt. I alla fall ganska. Jag, som inte ägt en klocka sedan mellanstadiet, är plötsligt slav under schemat. Fyrtifem- femton.

Det började i ett försök att tentaplugga på inspiration. Jag tycker ju att det vi läser är intressant. Ta raster när de verkligen behövs. Det borde ju gå. Jag kan direkt avslöja att det gjorde det inte. Intressant är en gradfråga, och mer intressant finns alltid inom räckhåll. Mer intressant eller bara just då mer stimulerande, avkopplande, roande. Det där med ”nyhetens behag” blir också relevant när man är inne på femte pluggtimmen för dagen. Det spelar ingen roll om man sitter i bblioteket, utan hemmets källor till förströelse. En I-phone inom räckhåll räcker för att inspirationen ska byta objekt. Så jag började med schema. Trots att scheman är så långt ifrån mig man kan komma. Bestämd tid för plugg, bestämd tid för rast. Och det funkar! I början med starka incitament, den som pratar under "fyrtiofem" får bjuda på kaffe. Men nu, nu går det ändå.

Jag är imponerad, hänförd och lite förbryllad. Gjorde ett försök på ytterligare strukturering av livet, med en ”att göra”-lista längst bak i ett block. Med tanke om att skapa en ordning för vad jag ska läsa och när. Tänkte att jag kanske genomgått en personlighetsförändring, och blivit en sådan person som uppskattar struktur, scheman och listor. Skrev den längst bak i ett block, och där står den nu, ensam, övergiven, ofärdig. Riktigt så personlighetsförändrad har jag inte blivit. Så jag pluggar det jag känner att jag behöver, där jag känner inspiration. Fast på bestämda tider. Lagom doser struktur, lagom doser inspiration. Och med tre dagar kvar till tenta, med hyfsat bibehållen lust.

Mina enheter är inte fyllda med skivinköp, varken de fyrtiofem eller de femton, utan med respirationsreglering, och det känns ok. För dels betyder de något för mig, till skillnad från Will’s units. De betyder något och framförallt så är de fortfarande fyllda med ganska mycket lust. Även tre dagar före tenta. Det är ett gott betyg. Till metoden. Eller till det vi läser. Eller till det jag sagt förr. En signal att jag faktiskt är på rätt plats.