Inlägg
De spelar volleyboll på gräsmattan utanför KI. Nästan hela dagarna är det någon som spelar volleyboll. Det borde vara olagligt att spela volleyboll utanför ett bibliotek. Med extra hårda straff i tentaperioder.
Men det facinerar mig. Lite att de spelar volleyboll, men kanske mest att de gör det på gräsmattan utanför KI. Antingen har man tentaperiod, och då har man inte tid att spela volleyboll. Eller så har man inte tentaperiod, och då drar man från skolan illa kvickt. Så tänker jag i alla fall, under mina femton minuter i solen, mellan cirkulationsreglering och globulär filtration. Att jag gärna skulle spela volleyboll. Och ännu hellre dra från skolan illa kvickt. Ha sommarlov, det är just nu det enda, det absolut enda jag vill.
För nu vill jag inte mer. Vid sex idag nådde jag dit. Sprang jag in i väggen, stenhårt. Mitt i en mening om spermatogenesen. Plötsligt ville jag inte mer. Inte lära in en enda nerv, en enda interleukin, en enda prostaglandin till. Hjärnan sa färdig, trots att böckerna är fulla av saker kvar att lära. Hjärnan skrek sommarlov med full hals. Och stängde infartsportarna för kunskap. Det var mitt eget livsfarliga omdöme som klev in. Omdömet som tycker att det räcker att lära sig ”de stora dragen” och ”de huvudsakliga sambanden”. Omdömet som inte tycker att man behöver kunna varje nervs inervering, varje interleukins funktion. Omdömet är väldigt illa korrelerat med synen hos de som examinerar, de är genomgång av tidigare års DFM2-tentor ett tydligt tecken på. Så nu börjar kampen. I tre dagar kommer det hålla på. Jag mot omdömet.
Om tre dagar spelar jag volleyboll i solen. Om jag vill. Gör det nu, ropar omdömet. Sen viskar jag tillbaka, sen sen sen. Stirrar ner i boken, men med en projektion av gräsmatta i sol på näthinnan. För när min egen hjärna blivit det farligaste distraherande momentet hjälper inte fyrtiofem-femton. När tanken på att spela volleyboll på KIs gräsmatta är lockande nog för att avleda mig från böckerna, då hjälper väldigt lite. Tre dagar till, huvudet över vattenytan. Tre dagar till. Sen är vi vänner igen, jag och omdömet.
Vilken självdisciplin ändå! Taskigt med så bra väder, men det ser ut att pågå några dagar till.
SvaraRaderaVill gärna kommentera kommentaren nedan, om häx-flum, humbug-utbildning:
Kunskap är sällan tung att bära. Visst blir jag också irriterad på uppenbart oskickliga kollegor, som inte har tillräcklig teoretisk kunskap för att utöva läkaryrket. Men det är inte preklinkunskaperna som brister, och samma personer kan knappt bemöta pat heller. Man gör helt enkelt inte så bra intryck när man inte är påläst, det märks. Återigen: allt som är viktigt kommer igen. Och vi som sedan flera år (fyra i mitt fall) jobbar, har luckor, men så länge man är medveten om dem och täpper till dem i lagom takt, fungerar det mycket bra.
Lycka till på tentan!
Demina
Det lugnar ner sig lite sen på kliniken, brukar va jävligt lökigt :D
SvaraRadera