Fast utan ballongerna...

De var evighetslånga och evighetsmånga, de lediga dagarna. Minuterna efter tentan kändes det som om friheten var evig. Plötsligt räknas den ned i timmar. Plötsligt blänger kostymen på mig inifrån garderoben. Imorgon ska den på. Jag har inte plockat fram den, men jag vet att den blänger på mig. Lite ilsket, för att den fått hänga övergiven, eller för att vi egentligen aldrig gillat varandra, kostymerna och jag.

Den kommer passa, med huvudet vet jag att den kommer passa. Jag ser ut precis som jag gjorde då, för ett år sedan, när vi sågs sist. Ändå känns det osannolikt att den ska gå på. Den känns för trång, på alla sätt för trång. För trång, för stel, för kritstrecksrandig. Som en maskeradkostym hänger den stelt på sin galge. Utklädningsdräkten. Jag minns första gången, då för sju år sedan. Första dagen på jobbet. Jag tänkte samma sak då, att den inte riktigt var jag, kostymen. Än, tänkte jag då. Inte jag än.

Kostymen blev aldrig jag. Den fortsatte vara en maskeradkostym. En väldigt bekant, väldigt van, sådan. Men den blev aldrig jag. Och det blev min vardag, jag lärde mig bära upp den bra, men det blev aldrig mitt liv, inte det verkligt verkliga. En maskerad, på något sätt en lång maskerad. Fast utan ballongerna.

Imorgon klär jag ut mig igen. Men denna gång med en ro. För det är inte jag och det är ok. Det är inte jag och försöker inte bli jag. Jag kliver tillbak in i en värld jag kan, men som inte är min. En värld där jag kan spelreglerna, men bara gästspelar. En värld där jag bara behöver vara, inte bo. I fyra veckor kan jag gästspela. Även i kostym. I fyra veckor är maskerad ganska roligt. Även utan ballonger.