Att vilja vilja

Jag har varit på spinning idag. 30 minuter spinning. Jag hatar spinning. Det är ganska få saker jag använder ordet hatar till, för det är starkt, men jag kan med emfas hävda att jag hatar spinning. Det är en tortyrform som slår de flesta, och när luften tar slut i de fiktiva backarna och benen skriker av smärta börjar jag försöka komma på saker som vore värre, och hittar få. Jag begriper det inte. Det känns som om alla har cyklat vätternrundan i år. Inte bara de smågalna vänner som inte bemödar sig något som inte har en ”extrem”-stämpel på sig, utan även vänner som åtminstone tidigare klassats som ytterst normala ur det hänseendet. Vätternrundan är 30 mil. Mitt spinningpas var 30 minuter. Ändå var det nästan omöjligt att genomlida. Jag cyklar dessutom nästan överallt. Och är inte alls otränad. Ändå gör det ont ända in i själen. Men jag gick jag dit, frivilligt. För att jag tänker att det väl inte kan vara så illa. För att jag har guldfiskminne. Och för att jag VILL gilla spinning. För att andra talar lyriskt om det, älskar det. Jag vill också. Jag vill gilla, vill vilja. Varje gång. För jag har gjort det förr. Jag gör det med ungefär ett års mellanrum. Så lång tid tar det att glömma. För benen att glömma smärtan. För själen att glömma tortyren. För viljan att vilja att överglänsa minnet. Guldfiskminnet.

Och det är inte bara spinning. Det är samma sak med andra saker. Som med oliver. De är snygga, oliverna. Gillar när de ligger i sin skål. Tycker om att plocka upp dem med en liten tandpetare, och stoppa i munnen. Men där gillar jag dem plötsligt inte längre. För jag tycker verkligen inte om oliver. Jag har försökt. Massor av gånger. Nästan varje gång de serveras. Men det hjälper inte. De är oätbara. Ändå fortsätter jag enträget peta i mig dem. För att jag har guldfiskminne. Och mest för att jag vill gilla.

Guldfiskminnet har varit användbart, livsnödvändigt. Det tog mig igenom flera år med arbete som i långa perioder kändes som ett spinningpass. Och att kunna mobilisera viljan att vilja, viljan att gilla, har varit nödvändigt. För att bygga engagemeng för något jag innerst inne inte brunnit för. För att orka långa dagar, orka spinningpass på spinningpass. Man kan vilja mycket på ren vilja. Ibland skrämmande mycket.

Jag fortsätter försöka gilla oliver. Just nu minst en gång i veckan. Helt i onödan. För jag behöver verkligen inte gilla dem. De kan ligga kvar i sin skål, medan jag äter cashewnötterna i skålen brevid. Och jag vet att jag kommer ge mig på ett spinningpass igen, sådär framåt vårkanten nästa år. Utan att alls behöva. För jag gillar en massa andra motionsformer som jag kan ägna mig åt. Andra kan fylla spinningklasserna. Jag fortsätter vilja vilja, fastän jag inte alls behöver. Jag verkar inte fatta, trots att jag egentligen vet. Men jag har slutat försöka gilla ett arbete jag egentligen inte gillar.

Man kan vilja mycket på ren vilja. Och det är väldigt bra, när det är saker man måste. För det blir roligare, det blir mer uthärdligt, det blir bättre. Livet. Men det är också mycket man faktiskt inte måste, där det faktiskt är ok att inte vilja. Faktiskt rent av mycket bättre att låta sig inte vilja. Det har jag fattat nu. Inte gällande allt, men gällande det som är viktigt. Där har jag fattat och vill bara det jag verkligen vill. Det är fantastiskt skönt. Och då kan jag leva med att jag fattar lite trögare vad gäller annat. Som spinning och oliver.