Så nära

Jag drömde att jag var en osteoklast som åkt vilse i en haversk kanal i natt. Det var ingen mardröm men det var skrämmande. Det är ett tecken. Det är dags att det tar slut nu, det här. Det är dags för sommarlov.

Och nu är det så nära. Så nära att det nästan kan skymtas, nästan kan tas på, nästan kan kännas. Sommarlovet. Bara en liten liten sak emellan. Bara 8 timmar med en penna hårt greppad, med sympaticuspåslag, hyperventilering, kortisolproduktion och möjlig aktivering av fight or flight- mekanismen. Åtta timmar arbete. Sen 12 veckor vila.

Har en lång lista på saker som jag borde ha gått igenom men inte hunnit. Eller inte orkat. Hade tentan varit på måndag hade listan förblivit lika lång. Har en lång lista på saker jag inte vill ska komma på tentan- rabblar inga för då stressar jag upp A. Och idag behöver ingen stressas upp mer. Och slutligen, har en lång lång lång lista på saker jag ska göra när det här är över.

Önska mig lycka till imorgon. Önska att det miljoner saker jag kan efterfrågas och inte de miljoner saker jag inte kan. Och önska att jag inte drömmer mardrömmar om cellulära processer i natt utan vaknar utvilad och redo för 8 timmar sympaticuspåslag imorgon…