Om stress som inte blev

Jag har varit bra på att inte inte inte tänka på tentan. På att faktiskt ha sommarlov. Har inte en enda gång loggat in på KI’s hemsida. Inte kollat facit till tentans frågor. Lyckats förvånansvärt bra med att tänka att jag tar det sen. Tills jag vet är det sommarlov, helt och hållet. Tills på måndag, när resultatet skulle anslås. Det har gått bra. Att inte tänka. Men kände imorse att det närmade sig. Att tankarna letade sig dit, tankarna som tidigare kunnat fokusera på annat. Kände det och insåg att helgen skulle bli en kamp för att inte inte inte tänka. För det börjar komma nära. Och förstod att måndagens eftermiddag skulle kretsa runt väntande, framför datorn ivrigt klickandes på ”refresh”, eller cirklandes runt på stan som en osalig ande med telefonen under högbevakning. Det var min måndag. Jag förstod att det skulle bli så. Oundvikligen.

Var ute en sväng idag utan telefonen. Tecken på sommarlov. Och kom hem till en telefon som blinkade av missade samtal och meddlande från A. ”Jess, man kan se resultatet!!”. Va? Idag? Saker blir försenade, det är vi vana vid, men för tidiga? Skulle jag få veta idag? Utan upparbetad oro. Utan stressad väntan framför datorn. Utan okoncentrerat socialt umgänge. Tre dagar för tidigt. Bara sådär.

Nästa gång kommer det inte fungera. Nästa gång kommer jag veta. Att det kan komma tidigt. Likaväl som det kan komma sent. Perioden av stress och nervös väntan kommer förlängas ytterligare. Men sen är sen. Och nu är nu. Och nu, just nu, är jag evinnerligt glad att jag slapp min ofokuserade helg, slapp min framför dator väntande måndag. Och det känns som om jag fick några extra dagar bekymmersfritt sommarlov. Tack KI!