"Jag vet inte"

Flera gånger senaste dagarna har jag getts tillfälle att använda den. Meningen jag är så dålig på att använda. Getts tillfälle, men inte riktigt gjort det.

”Så vad gör du för något?”

”Jag pluggar till läkare”

”Ah, vad spännande. Du, då kan jag kanske fråga en sak. Det är så att…”

Det facinerar mig. Att jag får frågan, gång på gång. Trots att jag tidigt signallerar att jag läst två terminer. Av elva. Att det är nio kvar. Två är en mycket liten del av elva. Jag kan således väldigt lite av det jag behöver kunna. Det hör väldigt få. De hör istället ”läkare”, och öppnar upp en skattkista av medicinska krämpor, kryddat med insyn i deras ytterst privata sociala och emotionella liv. Över ett glas vitt på en terrass i kvällssol. På en filt över engångsgrillar. För en människa de aldrig förr träffat. För en människa som kan måttligt mer än de själva om den krämpa de presenterar.

Det som facinerar mig lika mycket är mitt svar. För mitt svar är mycket sällan det naturliga. Mycket sällan vad det kanske borde vara. Mitt svar är mycket sällan ”Jag vet inte”. Istället använder jag den enorma teoretiska kunskap jag samlat på mig senaste året, tillsammans med konkreta exempel upplockade på vårdcentral och viss portion sunt förnuft. För att försöka ge något slags råd. För att försöka förklara, försöka lösa problemet. Alltid med säkerhetslinor, alltid tydligt poängterande att jag ju inte är någon läkare än, att det verkligen bara är en gissning, att de måste fråga någon som verkligen kan. Men aldrig bara ett ”Jag vet inte”

Jag är värdelös på ”Jag vet inte” i alla sammanhang. När folk frågar om vägen är jag livsfarlig. För jag hör mig själv försöka även när jag inte vet. Alltid med en ”fråga någon annan också, för jag är inte säker”. Men jag måste peka åt något håll. Kan aldrig nöja mig med ett ”Jag vet inte” Jag VILL veta. Jag VILL hjälpa. Och jag är senaste åren skolad i en värld där svaret ”jag vet inte” inte existerat. Det finns alltid en ”best guess”, ett alternativ som är mer relaistiskt än ett annat och som därmed kan presenteras som lite mer sanning. Jobba hypotesdrivet, det är det jag blivit mästare på. Med hjälp av logiska slutledningar, eller ibland magkänsla, svara något, ha någon slags åsikt, alltid ”Jag vet inte” har helt enkelt inte dugit. Inte ens när man verkligen inte vet.

Men inser nu att jag är på väg in i värld där ”jag vet inte” är extremt viktigt. Där resultatet av att peka lite fel, istället för att inte peka alls, är mycket allvarligare än några tursiter som får en extra promenad. Jag inser att jag måste lära om. Att en bra gissning inte alltid är bättre än ingen gissning alls. I mitt eget huvud, ja, men levererad till den som frågar, nej. Att jag måste lära mig inse när jag inte alls vet. Att fortsätta skapa hypoteser och dra logiska slutsatser, men inte stanna där, utan ta reda på hur det verkligen är…

Jag lovar att öva på ”Jag vet inte”. Öva på att säga det när jag faktiskt inte vet. Utan gissningar. Bara ”Jag vet inte”. Med tursiterna på gatan. Med vännernas vänner över ett glas vin. Hur det kommer gå? Hmm.. Jag vet inte.