Om filten jag inte ligger på

Varför tror jag alltid att jag ska ligga på filt i solen och titta på moln som far förbi? Eller ligga på filt i skuggan och läsa böcker. Att jag alls kommer ligga stilla på någon filt. Jag tror det varje år. Ser framför mig de lata dagarna då jag ligger nästan helt stilla och som bäst förkovrar mig i något halvintellektuellt. Varje år ser jag den framför mig, filten. Filten jag inte äger. Filten jag aldrig ligger på.

Det är underbart med sommarlov. Men min kropp har inte riktigt fattat. Vaknar sju, senast, pigg, hungrig, på väg. Halva jag vill lägga täcket över huvudet och somna om, halva jag ropar ”mat”, ”dusch”, ”skola”. Har inte fattat. Läser två sidor av tidningen innan rastlösheten kommer krypande. Rastlösheten som inte litar på att det är ok att läsa utan krav på att minnas. På att det är ok att sitta helt stilla och bara läsa tidningen, utan att jag behöver det. Utan något syfte alls.

Så jag ligger inte på filtar. Börjar istället göra en massa saker, som jag sen inte avslutar utan låter bli liggande medan jag påbörjar nästa. Det syns i min lägenhet. Det känns på insidan. Rastlöshet. Jag försöker minnas vilka de var, alla sakerna jag längtade till under tentaperioderna. Sakerna jag listade utan att skriva lista på. Försöker minnas, men det har tagit sommarlov. Minnet.

Så jag ligger inte på filt. Kommer säkert inte göra. Inte i sommar, inte något år. Men förhoppningsvis kommer jag snart kunna sova förbi sju. Läsa klart hela tidningen. Föhoppningsvis fattar snart kroppen, fattar snart hela jag. Att det är sommarlov nu. På riktigt sommarlov.