Den ultimata lyxen

Det är sommar. Fast termometern visar 16 grader. Och det är varmt bara precis där det är vindstilla och sol. Jag har ändå på sommarklänning. Och går barfota. Mest för att ändå kunna kalla det sommar. Eftersom det är vad kalendern säger. Att det är nu, just idag, den ska vara här. Sommaren.

Jag är på landet. Inte mycket händer. Jag har bakat rabarberpaj. Fast det fanns nästan inga rabarber så det blev mest hallon från frysen. Och päron från ICA. Och några små rabarber. Mest för att ändå kunna kalla det rabarberpaj. För jag är så van att det behöver ske nu, nu eller aldrig. Rabarberpaj nu eller ingen rabarberpaj alls.

Tittar i en gammal tråkig tidning. Stickmönster på saker som jag inte tänker sticka. Recept på gratänger jag inte tänker laga. Ganska dåligt skrivna personporträtt. Och en förutsägbar veckotidningsnovell. Det står inget jag egentligen är intresserad av. Men det gör inget. Jag kan läsa något intressant senare. En annan timme. En annan dag. Det är ovant.

Det är sommarlov. Och jag är helt ledig. Jätteledig. Och det kommer vara så många dagar än. Så många att dagarna inte behöver räknas. Så många att slutet inte ens syns i horisonten. Så många dagar kommer jag vara utan måsten. Och då gör det inget att vissa dagar regnar. Att jag får vänta på rabarbern. Jag har tid. Tid att baka alla sorters paj. Tid med regniga dagar och med soliga. Tid att göra saker som jag varken verkligen vill eller måste. Tid att slösa på den. Tiden. Det måste vara den ultimata lyxen. Bättre än ostron och champagne. Bättre än förstaklassflyg och lyxsviter. En till synes aldrig sinande skattkista fylld med den finaste av valutor. Tid.