Via latexhandskar och plastmodeller

Muskler. Senor. Ligament. Ben. Många är de. Oändligt många. På måndag ska de sitta. Alla. Preparatförhör. Vi ska alltså hitta dem, på preparaten. Alla. Och man lär sig bäst när man tittar på preparaten. Det ger sig ju själv. Lärarna har sagt det. Tutorerna säger det. Vi säger det nästan till varandra. Den logiska delen av mig förstår det. Självklart lär man sig bäst när man är nära- kan vrida och vända, känna och flytta på. Den logiska delen av mig förstår att det blir utmärkt med en hel dag av repetition i dissektionssalarna på torsdag. Och en hel dag med plastmodellerna på fredag. Det är då bitarna kommer falla på plats. De oändliga antalet latinska namn fastna. Små senor kommer kunna skiljas från andra små senor. Det vet den logiska delen av mig.

Den andra delen av mig har lust att lämna landet före torsdag. Den ser ingen alls vits med att spendera en hel dag i ett kallt rum iklädd blå rockar. Den delen av mig tror inte alls att namnen fastnar bättre där. Att senorna lättare skiljs från de andra senorna. Den vill inte plocka isär plastmodeller i kvava rum, bläddra bland solkiga inplastade pärmar. Den mindre logiska delen av mig vill andas försommarluft och få sol på armarna, inte stå i kallt rum med plasthandskar, inte sitta I kvava rum med plastmodell. Den blir otålig och instängd, utmattad och uttråkad. Det var samma sak med mikroskoperingen, som gjorde mig åksjuk. De små rosa strukturerna som flöt in i varandra, Som fick mig att vilja fly skolområdet efter 45 minuter i den lilla salen. Som vi skulle kunna skilja från varandra. Jag var mest bra på att se alla sätt på vilka de inte skiljer sig från varandra. Alla sätt på vilka de mest bara var väldigt väldigt lika.

Hela jag längtar verklighet. Längtar verkligen verklighet. Mindre böcker, mer människa, mindre läsa, mera göra. Där är alla delar av mig eniga. Men vägen dit går via preparat och plastmodeller. Av små eoxinfärgade cellstrukturer i mikroskop. Den logiska delen av mig förstår varför. Men den kämpar just nu I uppförsbacke mot den andra delen, den som inte förstår. Mot den andra delen vill helst träffa patienter direkt, gärna imorgon. Utan omvägar via plast och preparat.

Imorgon sätter dem logiska delen av mig åter handklovar på den andra delen och drar på sig den blå rocken och plasthandskarna. Fortsätter knata på den långa vägen mot verkligheten. Via latexhandskar och plastmodeller…