Och verkligheten tog ett steg närmare

Idag har jag hållit ett hjärta i min hand. Ett riktigt verkligt människohjärta. Inte bultande, inte rött, men riktigt.

I fredags såg jag för första gången en död människa. Det kändes märkligt overkligt. Vi hade introduktion till dissektion. Det var en fin introduktion. Vår handledare var noggrann. Allvarlig. Värdig. Allt gick väldigt lugnt tillväga. Ingen stressades in i något. Ingen stressades ifrån något heller. Och vi fick tid att efteråt reflektera, diskutera. Fick veta hur kroppen doneras, att donera sin kropp till undervisning inte är samma sak som att donera sina organ som många misstas att tro, utan en helt annan process. Fick ställa de frågor vi hade. Våra frågor fick svar. Men den kvardröjande känslan var den av overklighet.

Idag var det verkligt verkligt. Idag såg jag inte bara en död människa, Idag rörde, lyfte, kände jag. Idag höll jag en annan människas hjärta i min hand. Och lever. och njure. Och mjälte. Och lunga. Plötsligt blev det väldigt verkligt. Där, i dissektionssalen, i vit rock, med ett hjärta i handen. Där och då blev mot vad vi är på väg åter lite mer riktigt, på riktigt.

Lager på lager skalas av, skalas av mot läkarrollen som vi så småningon ska kliva in i. Lager på lager, in mot att det är på riktigt på riktigt. Vi har läst i 8 veckor, och redan har jag hunnit uppleva ta det här klivet flera gånger. Fått uppleva aha-känslan av vart vi är på väg. Med tillhörande rus, ibland av glädje, ibland, som idag, av facination och lite allvar.

Hur många lager finns det? Och när är man framme, när det är helt och hållet på riktigt? När jag håller ett riktigt bultande levande hjärta i handen? Håller en nyförlöst barnkropp? En döende människas hand? Eller när man fattar beslutet, det livsavgörande? Läser av beskeded från röntgenplåten, det med domen? Eller är det bara på riktigt plötsligt, en helt vanlig dag, med streptokocker, sjukskrivningar och åderbrock? Kanske kommer och försvinner stunden helt obemärkt.

Jag vet inte. Vet inte när man är läkare på riktigt. Men jag ser fram emot det. Och faktiskt lika mycket mot vägen dit. Mot att få skala av skal efter skal, känna ruset, glädjen, facinationen. Inte varje dag, men då och då. Tills det en dag är verkligt, är riktigt på riktigt.