Om tysta rum

Jag har haft en dust med grannen. Eller snarare, grannen har haft en dust med mig. Det var han som var arg. Han som var störd. Han som uppenbarligen inte uppskattade mig som granne. Han ringde häromdagen och var ursinnig. Ursinning för att jag, citat ”Flyttar möbler och slår i kastruller”. Alla som känner mig vet att jag bara möblerar om under pistolhot. Och att skrammelorkestrar inte är något jag ägnar mig åt, särskilt inte natttid. Jag hade svårt att ta honom på allvar. Och fann mig själv förvånande lugn, trots att ha fått ”Du ljuger för mig” kastat i ansiktet ganska många gånger, och tillsammans med hot om några vaga regler i förenings stadgar. Jag försäkrade att det inte var med avsikt, trots att jag på inget sätt kunde förstå hur mina ytterst timida aktiviteter i köket kunde ha stört. Bedyrade att jag skulle göra mitt bästa för att vara tystare, trots att jag just då inte alls visste hur. Och eftersom jag inte förstod hur jag skulle vara tystare, upprepades samma historia dagen efter. Nära hysterisk granne, lugn men oförstående jag. Jag insåg att det var ohållbart. Jag kan inte sluta flytta möbler jag inte flyttar, sluta slå i kastruller jag inte rör.

Dagen efter skulle vi på mitt initiativ reda ut det, grannen och jag. På vetenskapligt undersökande sätt testade vi ljud. De ljud jag faktiskt gör. Inte flytt av möbler. Det visade sig att de ljud han tolkade som flytt av möbler var öppnande av frys och kyl. Det han tolkade som slag på kastruller var jag som satte bestick i diskstället. Det han stördes av var små tecken på normalt liv. Och det visade sig att han stördes av fler än mig. Stördes enormt av grannen ovanför, som spelade gitarr. Han sökte här mitt samförstånd. Jag kontade med att det var ganska trevligt med gitarrspel. Och att han blivit bättre, killen ovanför. Bättre på gitarren, inte tystare… Vi bor i identiska lägenheter, grannen och jag. De är precis lik lyhörda. Och vi har samma grannar. Vi borde störas ungefär lika mycket. Det gör vi helt uppenbart inte.

Ungefär samtidigt med grannepisoden har jag insett att jag pluggar väldigt dåligt i tysta rum. I de där rummen där folk vänder på huvudet när någon byter färg i fyrfärgspennan, där ingen skulle drömma om att äta ett äpple, och där man nära kan höra stressade hjärtan slå. Där pluggar jag riktigt dåligt. Tystnaden skapar en oro i mig, och hjärnan får ett behov av att fylla ut tystnaden, med tankar på allt annat än just de studier jag borde ägna mig åt. Och så lyssnar jag på alla de små knappt ohörbara ljuden. Saknar sorlet de brukar sugas upp av. Hör det knappt hörbara ljudet av människor som stressar. Saknar det mer hörbara ljudet av människor som lever.

Kanske är det för att jag är uppvuxen i ett hem där tystnad inte uppmuntrades, och knappt existerade. Kanske är det för att jag spenderat otaliga nätter i lyhörda hotellrum, och är van att sova där det går, när det går, oavsett ljudbild. Men ljud av människor är för mig motsatsen mot vad det är för min granne. Ljud av människor skapar i mig inget ursinne, oavsett när. Det skapar ett lugn.

Behöver man helt tyst när man pluggar väljer man inte att plugga på café, utan väljer de helt tysta salarna. Och behöver man total tystnad för att somna, ska man kanske inte bosätta sig i en lyhörd innerstadslägenhet. Och väljer man trots allt att göra det, så får man tåla att det finns människor i närheten som lever, precis som man inte säger till folk i närheten att vara tysta när man flyggar på ett café.

Jag pluggar inte längre i tysta rum. Och jag fortsätter leva i min lägenhet. Öppnar frysen lite försiktigare, men slutar inte äta glass. Fortsätter leva till ljudet av grannen ovanför som knappar på sin gitarr och grannarna till höger som sorlar med middagsgäster. Och trivs bra med det. Trivs bra med det som grannen till vänster kommer fortsätta vara ursinning på. Och tyvärr har han bosatt sig i bostädernas motsvarighet till caféet, inte i det tysta rummet. Och får lära sig leva med det. Eller leta upp ett tyst rum någon annanstans. Där man kvällstid inte öppnar kylen. Där det inte finns ljud av liv.