Frihet minus nästan inget alls...

Så var vi här. Tenta minus… nästan inget alls. Jag har tryckt in mina sista enzym, nött in de sista muskelfästena. Och i mitt huvud snurrar de, enzymer, benbitar och perialistik tillsammans med gastruleringar och signalsubstanser. Imorgon ska allt landa, förhoppningsvis på ett papper, under en fråga där just deras närvaro är önskad. Imorgon ska förhoppningsvis de mängder med kunskap min hjärn långsamt fyllts med senaste halvåret, och sprängfyllts med senaste veckan, hyfsat stämma med den kunskap som efterfrågas. Men som sagt, ikväll snurrar det. Mycket.

Men vi kan väl hjälpas åt med det här? Ni och jag. Jag skriver och ni… håller tummarna väldigt hårt. Alla två. Ni får gärna utföra lyckoriter också, göra omvänd voodoo eller be till allehanda gudar. Jag är öppen för allt, och behöver det stöd jag kan få. Imorgon, mellan halv nio och fem, ska mina hjärnceller springa marathon. Och era tummar ska vara supportertruppen längs vägen, de med hemtryckta affischer och egenskrivna hejaramsor. Då känns det bättre. För mig.

Och klockan fem, oavsett hur det som snurrar har landat, är det över. För lika viktigt som att det nu är nästan inget kvar till tenta, är att det nästan inte är något kvar till friheten.