Obligatorisk närvaro

Nio dagar kvar till tenta. Knappa 200 timmar. Några ska sovas. Det är inte mycket. Av de här timmarna, tar icke-tentarelevanta moment upp en del tid. Mat, transport och några små sociala komponenter som håller en mänsklig, det krävs. Men så är det de obligatoriska skolmomenten. Dagarna med ”obligatorisk närvaro”. Dagarna som inte bidrar med något inför tentan om tio dagar. Tentan om knappa 200 timmar.

Tentarelevant och icke-tentarelevant. Plötsligt är det så världen indelas. Så blev en av de obligatoriska dagarna frivillig. Ryktet spred sig som en löpeld, kollektiva lättnaden stor. Timmar plötsligt fria, flyttade från icke tenta relevant till tentarelevant. Lättnaden stor, så även min.

Tentarelevant och icke-tentarelevant. Så indelas världen. Obligatorisk vs frivillig närvaro. Så klassas aktiviteter. Och det var någonstans där lättnadens andetag fastnade i halsen. Det var någonstans där jag kände att starkt behov av att stanna upp, ta tre steg bakåt, andas djupt. Ta mig ur T2-bubblan.

PU-dagen handlar om medicinsk psykologi. Något jag tycker är verkligt intressant. Med Åsa Nilsonne. Någon som jag tycker är verkligt bra. Ändå stod jag redo att helt utan att reflektera skippa dagen, enbart för att den hamnade både i kategorin inte tenta relevant och i kategorin frivillig. I T2-bubblan, där existensen just nu kretsar runt att klara tentan kändes det självklart.

Men utanför T2-bubblan inser jag att jag är här för något annat än att bara klara tentor. Att jag är här för att lära mig saker som är intressanta. Såsom det som Åsa Nilsonne ska berätta. Att jag är här inte bara för att klara tentor utan för att bli en riktigt bra läkare. Något som jag tror att Åsa Nilsonne kanske kan bidra till.

För utanför T2-bubblan inser jag att jag ju faktiskt inte alls behöver vara här. Att hela KI har frivillig närvaro. För oss alla. För mig alldeles särskilt. Jag har en utbildning som räcker fint. Jag är här för att jag vill, bara därför. För att det är genuint intressant. För att bli leg läkare måste jag klara tentor, men för att bli en motiverad, inspirerad och bra läkare måste jag mer.

Så jag la därmed några av mina dyrbara ”pre-tenta-timmar” på en aktivitet som inte var tydligt tentairrelevant. Gick till en icke-obligatorisk aktivitet, helt frivilligt. För att jag insåg att den kanske är lite relevant för livet efter tentan. Och kanske mest, för att jag faktiskt ville.