Om stress som inte är min

Det ligger en ånga av stress över biblioteket. Och stressen är inte min. Grupprummen är fyllda, liksom läsesalarna. Klungor av individer i sofforna, runt de runda borden, i klungor i hörn och korridorer. Colaburkar och godispåsar, röster i lite för högt tempo, i lite för hög pitch. Det osar av stress på biblioteket. Och stressen är inte min.

De ser ut som oss, de som fyller grupprummen. De är så lika oss några kan vara, utan att vara vi. De som fyller grupprummens tavlor med reaktionsvägar och formler. De som bär runt på de blå böckerna. De som mumlar glukofosfatas, laktatdehydrogenas och pyruvatkinas i korridorerna. De bär på en stress som för sex månader sedan var vår. T1 har dugga i intermediärmetabolism på måndag.

Samtidigt har vi idag haft årets finaste dag. Och Stockholmarna har blivit som Stockholmare blir. Gått man ur huse, släppt allt vi har för händerna. Fyllt promenadstigar till bristningsgränsen, ätit glass, täckt varje gräsplätt på Nytorget och i Rålis och bränt oss charmigt ljusröda. Så också jag. Jag har varit långt från biblioteket. Långt från plugg. Och långt från att vara stressad över det. Men jag vet att det skrivits på tavlor i biblioteket. Nervöst rabblats reaktionsvägar. Stressat repeterats enzym och kofaktorer. Första sommardagen är helig, men duggastressen termin 1 biter den tyvärr inte på. Duggabubblan tar den sig inte igenom.

Så till er som så nästan är jag, till er som var vi för sex månader sedan säger jag vad alla som var T1 plus någonting sa till mig. Andas. Det kommer gå. Och om inte, går det nästa gång. Och så småningom spelar allt det där inte längre någon roll. Så snart som om sex månader, kommer ni lämna ett stressångande bibliotek för solsken, eller kanske glöggkalas. Lämna de som var ni för sex månader sen. De som då är där ni är nu. Lämna dem beväpnade med de förhoppningsvis tröstande orden ”Det kommer gå bra” och ”Det blir bättre, roligare, snart”. Ord som ni då kommer veta är sanna.