Kakan, att ha och att äta

Ganska ofta är det ett val emellan. Jag väljer till och väljer därmed bort. Ett val jag gör hela tiden, varje dag. Man kan inte ha kakan och äta den. Nästan alltid är det så.

Var på alumniträff på gamla jobbet häromkvällen. Speciellt för alla som gått vidare till något hälso- och vårdrelaterat. Varje år är de, de träffarna. Jag har varit med många gånger, från insidan. Rusat in, presenterat några bilder och lite teorier. Ihopsatta någon sen natt, på tid som inte fanns. Gått med på middagen eftersom man ändå måste äta, men varken stannat sent eller tömt vinglasen. Eftersom det aldrig varit det sista på arbetsdagen. Så var det då.

Nu kom jag utan något att presentera eller förbereda. Utan kostym, utan laptop. Klev in i rummet, såg skärmen med en bild jag för ett år sedan kunde ha gjort. Allt var så oerhört bekant och på samma gång nu så oerhört främmande. Diskussionen var igång, objektivt viktig och intressant. Och jag är glad att alla de i rummet vill diskutera just det. Engagera sig, tänka, räkna, teoretisera och applicera. Och så oerhört glad att jag nu slipper. Och för varje powerpointbild växte den, den rent fysiska känslan. Känslan av att veta precis varför jag är där jag är nu, och inte kvar där jag var då.

Så följde middag, flera rätter med goda viner. Fina dukar och trevligt sällskap. Diskussioner jag uppskattade med människor jag tycker om. Snabba hjärnor och kvicka tungor. Jag uppskattade det, varje del. Plötsligt uppskattade jag det på ett sätt jag aldrig riktigt uppskattat det förr. De små sakerna och de stora. Och varefter kvällen avlöpte växte den, åter, den rent fysiska känslan. Känslan av att veta precis varför jag ändå varit kvar så länge där jag varit.

Jag är fantastiskt glad att jag varit där. Att jag har kvar dem alla, som vänner och förtrogna. Som personer som värderar mina åsikter och tankar. Att världen finns inom räckhåll, världen där jag inte kan minst, utan ibland kan riktigt mycket. Att jag bjuds på allt det, bjuds på det och ibland på en fin middag. Så fantastiskt glad att jag varit där, och i samma stund så himlastormande glad att jag inte är där längre. Att jag inte längre behöver investera energi i att försöka tycka något är intressant som jag inte tycker är det. Att jag lugnt kunde dricka upp sista dropparna av dessertvinet innan jag cyklade hem genom vårkvällen. Så glad att jag just nu inte är där, utan är precis där jag är. Där jag ska vara.

Så ganska ofta är det ett val. Välja till och välja bort. Men ibland, ibland går det faktiskt nästan. Att både ha kakan och äta den.