Om att vilja ta i famn och göra allting bra

Idag grep de tag igen, krokarna. Och nu på riktigt, rakt i ansiktet. Hon klev in genom dörren, lite blek, lite vacklande på blicken. In till C och mig, som skulle ta emot henne, ta anamnes och inleda, innan hon fick träffa den riktiga läkaren. Sexton år gammal, eller ung. I hennes fall kändes det som ung. Och de började ringa nästan direkt, varningsklockorna. Högt och öronbedövande. Alarm från alla håll. Varning för ras. Varje svar på våra frågor, lite undvikande, lite osammanhängande, var en pusselbit. En pusselbit som passade alltför väl in i ett alltför bekant pussel. Jag ville ta henne om axlarna och skaka om, ta henne i famnen och hålla hårt. Men det gjorde jag inte. Vi ställde frågor, försökte balansera på linan mellan att vara för påträngande och för accepterande, för utmanade och för försiktig. Försökte ställa frågor som hjälpte, och försökte höra svaren genom varningsklockorna. Såg på C och kunde se att hon också la bitar i ett eget pussel. Mötte hennes blick och hon speglade mina tankar, speglade min hjälplöshet. ”Vad kan vi göra”?

Vi gick in till läkaren, tillsammans. Vi avrapporterade, försökte skala tolkning från fakta, tassade runt, letade differentialdiagnoser, mer för att vi ville än för att vi trodde att någon fanns. Pusslet hade lagts för bra. Hon lämnade oss med blodprov och återbesökstid, lämnade oss och vår ST-läkare. Vår ST-läkare, 6 år av utbildning före oss, många år av liv mer erfaren. Dörren stängdes, vi diskuterade, tänkte högt, och så sa hon det, vår ST-läkare, vis av utbildning och livserfarenhet, med en röst som ekade hjälplöshet, sin egen hjälplöshet. Ställde frågan som var uppriktig, frågan som inte ställdes i lärandesyfte. ”Vad kan jag göra”?

Mycket kan man läsa sig till. Annat kan man av erfarenhet bli vis på. Men ibland hjälper det inte. Ibland står man ändå svarslös, som om det vore första dagen. Hjälplös med varningsklockorna. Med innerlig önskan att man bara kunde ta någon i famnen och göra allt bra. Med obarmhärtig vetskap att det inte går.