Om Det ska jag inte skriva

Redan i början av termin ett berättade de om Det. Att vi skulle göra Det och att vi inte fick prata om det. Sedan, senare i höstas, när vi närmade oss Det för första gången, så återkom det. Att vi inte, absolut inte, fick prata om Det. Någon historia om någon som pratat i mobil på bussen togs upp. Som avskräckande exempel, på respektlöshet. Och så idag. I måndags när vi för första gången verkligen gjorde Det, kom det såklart tillbaka. Från tutorerna. Och supertutorerna. Inte inte inte prata om det. Prata om Det.

När de sa det vi terminsstart kändes det självklart. Och då i höstas, då fungerade det också. Nästan i alla fall. Jo, lite var jag tvungen att prata, och att skriva om det. Men vagt och svepande. Och än var det inte riktigt på riktigt, än var vi inte riktigt där. Men så nu, nu kändes det plötsligt svårt. För nu kom de, känslorna, intrycken. Direkt och helt inpå, trots dubbla handskar. Konkreta och levande, trots… Och det är ju så jag hanterar dem. Känslorna. Jag pratar och jag skriver. Just det vi inte inte INTE fick.

Det är inget nytt, att inte få prata om det jag gör. Hela mitt förra liv var en stor hemlighet, fjorton timmar om dygnet. Vi jobbade för Klienten. Företaget hemligt, frågeställningen hemlig, ibland var till och med staden hemlig. Oklart vad av ovanstående som egentligen behövde vara en hemlighet. Oklart riktigt varför. Så för att göra gränsdragningen enkel, för att det fanns nog annat att tänka på, var allt hemligt. Det var inget man direkt funderade över. Det var bara så det var. Inget jag funderade över, eftersom behovet av att prata om det inte på samma sätt fanns. För att ganska lite som krävde att någon konfidentialitet röjdes verkligen rörde om och kom nära inpå. Verkligen berörde.

Här och nu är allt plötsligt omvänt. Idag förstår jag varför, men behöver prata. Och skriva. Och prata. Samtidigt förstår jag det verkligen den här gången. Förstår varför vi inte ska prata om det. Av respekt. Av en respekt som självklart är viktig. Försökte landa i var gränsen går, i mitt eget tycke och i andras. Diskuterade med tutorer och supertutorer, men det upprepade bara vad som tidigare sagts. Inte prata om det. Utan att kunna precisera Det. Diskuterade med mig själv, den enda jag med säkerhet visste att jag fick diskutera det med. Det är ingen hemlighet att läkarstudenter dissikerar. Dissikerar annat än grisar. Och jag tror ingen önskar att det första snitt jag lägger läggs på en nedsövd patient. Samtidigt finns det ett löfte av respekt till den människa som donerat sin kropp till just detta ändamål. Och ett ansvar att missuppfattningar inte sprids. Så landade inte heller riktigt. I någon solklar definition av Det. Det som man inte får prata om, och det som man får.

Så jag hade velat prata av mig, till alla jag har nära, skriva av mig just här och nu. Men väljer att inkludera väldigt mycket i Det. Det som jag inte pratar om. Eftersom respekten just här, just nu, är viktigare än mitt behov av att prata och skriva. Så ni får nöja er med att veta att jag haft en dag som rört, en dag som kommit inpå skinnet. Trots dubbla handskar.