Om tid som inte är min

”Du måste ha så mycket tid numera”. Det kastas emot mig ganska ofta. Och jag tar emot motvilligt, varannan gång fångar, varannan gång slår bort. För det känns inte så. Som om jag har tid. Alla som jobbar tycks se framför sig ett studentliv med eoner av tid som sitts av över diskussioner om allt och inget och baljor med kaffe på inpyrda cafeer, över långa sovmorgnar och total avskanad av tider att passa. Det studentlivet har jag inte sett röken av.

Jag arbetar inte längre till efter midnatt. Kuskar inte ut till Arlanda fem på morgnarna, ställer klockan för galna telefonkonferenser mitt i natten eller flaxar mellan tidszoner. Jag har inga hastigt uppkomna deadlines som ska mötas, inga särskilt orimliga krav ställda på någonting alls. Men ändå. Tiden, den lyser med sin frånvaro

För förr var veckorna svarta hål, men helgerna heliga. För att behålla sans och balans var de vikta till mig. Mig och vänner. Veckorna var ett svart hål av arbete med helgerna var ro. Nu finns inte distinktionen. Helg är föreläsningsfri dag, egentligen inte mer än så. Samma tjocka böcker väntar på skrivbordet, pickar på uppmärksamhet. Ledig tid är alltid potentiell pluggtid. Det är de som har tiden, inte jag. Böckerna äger tiden, trots att jag tigger till mig ganska stora doser av frihet ifrån dem. Tigger till mig doser av egentid, av tid med vänner. Men alltid i vetskapen att tiden egentligen är deras, böckernas.

Så tänker jag, en solig dag då jag egentligen borde börjat med endokrinologin. Men inser i samma stund att vi i torsdags satt av flera timmar mitt på dagen, över kaffe, i diskussioner om allt och inget. Att jag stack från skolan efter lunch igår för en skön fika med C och lilla E. Att jag spenderade hela tisdagseftermiddagen med L och att jag fick tre fina eftermiddagstimmar med farmor i onsdags. Och att jag faktiskt inte lämnat skolan efter fem nästan en enda gång… Inser att även om tiden inte känns som min, så är de periodvis ganska generösa de där böckerna, och delar med sig ganska bra, av tid som inte riktigt är min, men som jag ändå ganska fritt disponerar. Så jag tigger till mig några timmar vårsol till och lämnar endokrinologin på bordet. Och njuter till fullo av ledig tid, trots att den inte riktigt är min.