Om en sal alltför tom

Vi läser endokrinologi nu. Hormoner. Har sett fram emot det, för vänner som har varit där har sagt att det är spännande. När jag harvade fysikaliska lagar under cirkulationen. När syrabas flåsade mig i nacken under njuren. ”Endokrinologi, det kommer du verkligen att gilla”. Och de hade rätt, vännerna. Jag gillar verkligen endokrinolgi. Det är något med komplexiteten. De spretiga diffusa symptomen, sprunget ur brist eller överskott på ett en enda liten substans, som man måste identifier och koppla samman på rätt sätt. Och kanske också den fantastiska förmågan att bota, att göra någon väldigt sjuk ganska frisk, genom att hjälpa till med en liten substans, ett litet hormon. De är coola helt enkelt, hormonerna.

En annan sak jag gillar med avsnittet är att våra vanligtvis väldigt teoritunga föreläsningsdagar blandats med klinikerföreläsningar och patientberättelser. Klinikerföreläsningarna lyfter in diagnoser och sjukdomar, och är spännande, men patientberättelserna är vad som gör det levande, vad som gör det på riktigt. Jag skulle kunna sitta igenom hela dagar med bara patientberättelser, och jag minns så oerhört mycket mer när det kommit ur patientens mun och inte ur en föreläsares. Det är intressant, lärorikt, givande. Och jag längtar längtar längtar. Tills de blir min vardag, patienterna. Tills de blir min verklighet, diagnoserna och symptomen. Tills jag får ställa verkliga frågor och lyssna till verkliga svar från människorna jag får möjligheten att försöka hjälpa… Och jag grämer mig över att utbildningen är så lång, att preklin vara många många månader än. Grämer mig över att det är så många år kvar tills det blir verklighet.

Idag hade vi just en sådan klinikerföreläsning efter lunch. En patient som haft Addison och en som haft Cushings var där och berättade. För en sal som vanligtvis brukar vara full, men som nu var så tom att kursansvariga bad alla flytta fram till de främsta tre raderna, och lät bli mikrofonen. Så få att Addisonpatientens tunna hög med visitkort räckte till hela gruppen. Så få att det var pinsamt, riktigt pinsamt, att vara en av de få. Några pluggar som galningar till nästa veckas omtenta. Men inte 80% av klassen. Några till borde ha varit där. Det som sägs på klinikerföreläsningarna är sällan revolutionerande nytt. Inte alltid oerhört svårt. I många fall inte tentarelevant. Och kanske är det för en effektiv läkarstudent smartare att lägga timmarna på att läsa böcker eller duggakompendier i biblioteket. Men jag går inte den här utbildningen för att vara en så effektiv läkarstudent som möjligt. Inte för att skriva så bra som möjligt på tentan. Jag går den här utbildningen för att lära mig så mycket intressant och relevant som möjligt. För att skapa förutsättningar för att bli en så bra läkare som jag kan bli. Och med det perspektivet tror jag att det som sägs på klinikerföreläsningarna är relevant, oerhört relevant. Då tror jag 45 minuter av patienters erfarenheter är välinvesterad tid. Jag tycker det är lite synd att inte fler resonerar så, eftersom jag tror många skulle lära mycket av det. Men hur man vill lära är upp till var och en att välja. Mer synd är det däremot att fler inte anser att man av respekt för de patienter som bemödat sig åka iväg till KI en solig måndagseftermiddag för att berätta om sina upplevelser borde vara där och lyssna. Att det inte alltid kan handla om att optimera min egen tid, utan ibland måste handla även om andra. Även när andra är personer man inte känner. Och jag grämer mig på ett sätt lite mindre för att verkligheten dröjer. Jag känner då istället att det för en hel del av oss är tur att utbildningen är lång och att det är ganska långt kvar på preklin. Tur att vi har många år på oss att gå från tidsoptimerande läkarstudenter till förhoppningsvis både kunniga och empatiska läkare.