Anjongap och kunskapsgap

Vi hade seminarium i fredags. Njure. Blodstatus. Patientfall, därmed spännande. Spännande men svårt. Seminarium är ett gigantiskt lotteri, med stora skillnader mellan vinstlott och tröstpris. Man hoppas varje gång, på att kanske få någon som verkligen kan. Som är lite pedagogiskt. Och kan språket hyfsat. Vi trodde vi dragit vinstlotten idag, när en av föreläsarna uppenbarade sig. En föreläsare som under sina föreläsningar i förra veckan varit riktigt bra. Tog fram blocken, pennan, förberedde oss på att lära oss massor. Tentarelevant eller bara viktigt.

Så satte vi igång, i föreläsningsform mer än som seminarie. PH, koldioxidtryck, base excess. Gicks igenom noga, enligt första frågan. Det var tydligt och bra. Det var hans saker och han kunde dem i sömnen. Vi räknade ut residualanjonerna och anjongapet. Noga. Klart, tydligt. Nästa fråga kom. Den handlade inte om att direkt avläsa BE. Och definitivt inte om att beräkna residualanjongapet. Men det missade föreläsaren att notera. Och skrev i sakta mak upp alla värden på tavlan. Värden vi redan hade i vårt häfte. Medan minuterna rusade fram. Och beräknande residualanjonerna. Och anjongapet. Vilket ingen frågat efter. Skrev, och kom med en filosofisk utläggning runt skillnaden mellan anjongapet och residualanjonvärdet.

Första frågan antecknade vi lydigt. Han var nog på väg någonstans. Snart skulle sannolikt en briljant härledning, där ökad osmolalitet kopplades samman med anjongapet, uppenbara sig. Vi lyssnade, skrev, lyssnade igen. Skrev upp, skrev av. Men ingen koppling kom. Vi räknade ut ett anjongap bara. Nu började otåliga blickar utbytas. Han fortsatte, läste visst upp facit istället för frågan, missade földjfrågorna helt och var plötsligt nere på fråga tre. Där han på nytt började... räkna ut anjongapet. Trots att den redan stod i uppgiften. Frustrationen i rummet var så tät att den gick att ta på. Någon försökte påpeka att vi redan hade anjongapet. Att det stod utskrivet i frågan. Han noterade, och konstaterade att det ju var bra, eftersom vi nu kunde kontrollera om det var rätt. Stor gemensam suck, av trötthet och frustration. Och I slutänden, en slags uppgiven acceptans från vår sida. Han var en hejare på resudualanjoner, helt enkelt. Och ville att vi skulle bli det också. Ett drag han delar med många andra föreläsare. De är brillianta- på just de som de själva föreläser om. På allt lite vid sidan om det, verkar de ibland relativt okunniga, ibland bara ganska ointresserade. Och ofta ganska oförstående runt att vi behöver lära oss även saker utanför deras område. Att vi inte kan lämna njuravsnittet med enbart en ypperlig förståelse för residualanjoner...

Satt och funderade på allt det här nu på eftermiddagen, över en kopp kaffe och en rejäl bit kaka- en av flera pauser jag unnat mig själv efter att åter ha gått igenom buffertförskjutningarna vid metabola aklaloser och acidoser, och åter konstaterat att jag faktiskt kan det. Just det kan jag riktigt bra. Tittar därför på det åter en gang, för att känna känslan, att jag verkligen kan. Känner mig påläst och intelligent och lägger nöjt ifrån mig blocket. Lägger därmed också från mig de övriga 48 sidorna i syra-baskompendiet som jag kan betydligt sämre, samt eoner av olästa sidor i den enormt tjocka fysiologiboken. Känner mig enormt nöjd med det jag kan och håller mig därför till det. Eftersom känslan att kunna är mycket behagligare än känslan av att inte kunna, särskilt med duggan två dagar bort. Att lära nytt och upptäcka det okända är fantastiskt spännande, men när mängden man redan borde ha lärt sig vuxit till ett lite för stort berg är känslan att kunna även mäkta överlägsen känslan att lära. Inser över kaffekoppen att jag gör precis som våra föreläsare. Gräver runt lite mer i det jag kan, för att det är fantastiskt skönt att kunna. Och I mitt fall, för att slippa konfrontera det som ännu är ett svart hål. Räknar min motsvarighet till residualanjonerna gång på gång. Och konstaterar nöjt att det blir rätt. Igen! Ganska suboptimalt för inlärningen, men ganska behagligt i övrigt.

Kakan är uppäten. Och min självbevarelsetaktik sorgligt nog genomskådad av mig själv. Det svarta hålet ropar på mig. Dyker ner och hoppas komma upp igen i någon slags gryning. Hoppas på det, eller på många duggafrågor runt metabola alkaloser…