Världens ände

Jag har skyndat förbi den många gånger. Den röda bussen, dubbeldäckaren. Som ser ut som alla andra dubbeldäckare. Trängs bland bilar och fotgängare på en överbefolkad charmlös Londongata. Men ändå varit lite speciell. För den går till världens ände.

“Worlds end” står det längst fram på bussen. Det är dit den går. En ytterst ordinär dubbeldäckare, på en grå och charmlös gata, men som går till världens ände. Mitt I det gråa, I det stressade, I det charmlösa, är det vackert. Och det räcker med den skylten för att en stressed hjärna i akut behov av verklighetsflykt ska fladdra iväg i fantasier, försvinna långt bort från ett hetiskt mote eller snar snar leverans av något objektivt sett viktigt. Objektivt sett viktigt, men i min hjärna underordnat funderingarna runt vad som finns där. I världens ände.

Så såg jag den idag, bussen. När jag strosade, inte stressade, på gatan jag gått på så många ganger. Nu utan portfölj, utan kritstreck. Nu med sneakers och med lugn i kroppen. Nu med tid att kliva på. Tid att åka till världens ände

Nu har jag varit i världens ände. Varit där och vänt. Där fanns hus i det vanliga Londonteglet. En pub. Några butiker. Som överallt annars i London. En gata som alla andra. Varken mer eller mindre. Köpte en Ribena hos indiern I kvartersbutiken och tog nästa buss tillbaka. Det känns bra att ha varit där. Och kändes bra att åka därifrån. Till världens centrum igen.

Men insåg på vägen tillbaka att fantasin inte kommer skena iväg nästa gang jag ser bussen och skylten. Att jag istället framför mig kommer se några hus i matt tegel, en pub och en Ribena. Insåg att jag just dödat en källa till verklighetsflykt. En verklighetsflykt som jag visserligen inte längre på samma sätt behöver men som jag ändå tycker om. Promenerade planlöst på en grå gata väntandes på vårsolen bakom molnen, funderande på detta, när jag svänger förbi en gatuskylt där det star “Bleeding heart’s yard”. Mitt i det gråa. Så vackert, och jag och min skenande fantasi älskade London där och då. Älskade London och insåg att om fantasin vill är London en guldgruva för verklighetsflykter, och flög iväg i funderingar runt vems blödande hjärtan som lånat gatstumpen sitt namn…

Städer som Rom och Paris är kanske vackra sådär slående och direkt. London behöver ibland lite hjälp på traven. Men med fantasins nära till hands är få saker vackrare än försiktiga strimmor av vårsol på “Bleeding hearts yard”. .