Att välja sina strider

Man ska välja sina strider. Jag har utkämpat en mot syra bas hela veckan. På ett ganska barnsligt sätt har jag så gott som bojkottat dess intåg i mitt liv, genom att gå hem fyra varje dag och fylla kvällarna med annat än studier, genom att vägra använda miniräknaren och därmed räkna på några av de seminarieuppgifter vi förväntats förbereda.

Jag tog tillfälligt eld upphör i torsdags och vi satte oss och nästan räknade lite igår, C och jag. Eller rättare sagt, C räknade, jag bidrog med någon slags vag coaching. Vi tog vårt gruppansvar så smått, inför seminariet vi skulle förbereda i våra grupper. I ungefär 3 minuter. Tills vi insåg att uppgifterna var långa och ganska svåra. Tills vi insåg att andragradsekvationer och långa serier på miniräknaren skulle göra oss ungefär lika mycket bättre läkare som föregående dags labb. Tills vi insåg att seminariet bara krävde obligatoriskt närvaro, inte rätt svar på några frågor. Och mitt eld upphör tog slut.

Vi kom till seminariet mycket förberedda. Förberedda på att ägna 90 minuter åt att undvika att tvingas fram till tavlan. Undvika att behöva förklara beräkningar och applicera formler. Och jag, förberedd att fortsätta min strid. Tittade ner i bänken, gömde mig i frenetiska anteckningar. Höll självklart inte eftersom jag är värdelös på att stirra ner i bänken och svamlade mig därmed igenom seminarielärarens påhopp. Svarade lite rätt, ganska mycket fel. Det gick utmärkt bra, att svara fel. Men insåg att jag gärna hade velat kunna svara rätt. Inte nödvändigtvis räkna fram den exakta osmolaliteten, men förklara. Insåg att det kanske var dags att gräva ner stridsyxan…

Man ska välja sina strider. Och jag har hela veckan utkämpat en ojämn strid. En strid jag inte kommer vinna. För syra bas är viktigt. Och syra bas kommer inte att försvinna. Man ska välja sina strider, och den här striden är det dags att välja bort. På måndag stoppar jag batterier i miniräknaren och tar fram det rutiga blocket. Motvilligt men frivilligt gräver jag ner stridsyxan.