Att minnas

Gick med L på barnkirurgen igår. Fantastiskt, på alla vis, återkommer nog till det senare. Men nu, till det här med att minnas. Fick några diagnoser att kolla upp innan, en av den gastrochisis. En diagnos jag lärde mig förklara och förstå, men inte namnge. Gastro…. Och sen tog det stopp, varje gång. Minnet sa resolut ifrån, ville inte ta in. Så träffade vi den idag, den lilla parveln med tarmpaketet utanför. En gång nämndes det, gastrochisis. Och så satt det. Det som tidigare varit omöjligt att minnas, var plötsligt självklart.

Trivial pursuit kväll igår. B och M som givna vinnare, med två närmast fotografiska minnen. Gällande nästan allt. A och jag blixtrade till någon gång i timmen i vårt muntra hörn, med en hyfsat överlappande pool av värdelöst vetande, exemplifierat av datum för kanelbullens dag, antal kronblad på blåklockan och vilken fotomodell som lanserade en parfym 2004… Inte vann man TP på det. Trots att det nog är tillfället i livet man har störst nytta av den sortens värdelöst vetande. Min nisch är annars sångtexter. Minns alla, nästan. Samlade nyttan av den minnesförmågan är obefintlig. Varför minns B vem som skrev les dictionnaires Francaise, och jag kanelbullens dag? Varför lyckas M memorera hela citronsyracykeln efter att ha hört den två gånger, medan jag enbart kan göra om samma konst gällande enerverande 90-talsdängor?

Antingen konstaterar jag att livet är orättvist. Det är en förklaring utan en kapitulation. Eller så väljer jag att tro att mitt minne bara inte föredrar det där med att memorera utan mening. Att jag minns kanelbullens dag för att jag har tydliga minnen associerade med den där dagen i början av oktober, när jag släpade nybakta kanelbullar till kollegorna i London, insisterade på att det var nationell högtid i Sverige och därmed legitimerade minst en ledig eftermiddag. Att jag minns sångtexter, även de enerverande, eftersom nästan alla är fast förankrade i ett visst tydligt minne, en känsla, en upplevelse. Och att jag kommer minnas gastrokisis, och andra i dagsläget obegripliga ord, när de förvandlas från obegripliga ord till upplevelser. När diagnoser sätts på individer, abstraktion förankras i verklighet. Helt enkelt när preklin är över. Jag hoppas. Och jag längtar!