Och för det tackar jag premiepensionsförvaltarna

Jag är ägare av en relik. En fast telefon, fastsatt i väggen med sladd, inkopplad och allt. Den går att ringa på, och ringa till. Det finns två användare av min fasta telefon. Mamma och telefonförsäljare. En viss kategori av den senare gruppen har startat en drive mot mitt hushåll.

De ringde idag. Igen. Ringde igår också. Och dagen innan. Med en glättig röst som redan på den överdrivet hurtiga inandningen, innan första ordet, avslöjar att det inte är någon av mina vänner. Som upprepar mitt förnamn i precis varenda mening, även där det inte alls hör hemma. Som gör mig trött efter tre ord, och har förlorat mitt intresse totalt efter tre meningar. Eller snarare, direkt när hon ställer frågan ”Bevakar du utvecklingen av din premiepension”. Där tappade hon den sista gnuttan uppmärksamhet. För nej, det gör jag inte. Av allt i mitt liv jag inte bevakar så bevakar jag min premiepension allra minst. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer ointressant att bevaka än just min premiepension. De har startat en drive mot mitt lilla inkomstbefriade hushåll, premiepensionsförvaltarna.

Vanligtvis snörper jag av där. Snörper av och säger nej tack. Vill inte ha en bättre lösning, kommer inte köpa några tjänster. Men kanske var jag idag lite för trött, kanske såg jag det just då som ett halvlegitimt skäl att vila från Frank Stalins lag och osmotiska tryck, kanske lät hon i luren lite för desperat, för idag lät jag henne prata. Prata och prata och prata och prata. Hann läsa DN på nätet, svara på ett mail och kolla av morgondagens förväntade kaos i kollektivtrafiken. Hann sopa köksgolvet och tugga i mig ett par pepparkakor. Hon pratade, jag hummade, och med varje ord längtade jag mer och mer tillbaka till min fysiologibok, och för varje ord tyckte jag mer synd om henne. För hon försökte så hon blev blå, men på så helt fel sätt. ”Förstår du vad jag säger när jag säger att det finns en skillnad mellan räntefonder och aktiefonder”?. ”Tycker du att det är svårt med så mycket ekonomiska termer”?, och ”Visst vore det roligt om pengarna blev fler och inte färre, och de blir de om man tittar till dem varje dag”. Och de skulle de göra åt mig, varje dag. Premiepensionsförvaltarna.

Herregud människa, vi pratar inte om krukväxter, som växer om de vattnas. Och du pratar med en civilekonom, inte med ett dagisbarn. Och att inte vara intresserad betyder inte att man inte förstår, är korkad eller okunnig. Det betyder bara just det, att jag inte är intresserad. Jag fick lust att ropa STOPP i telefonen. STOPP, gör om, gör rätt. Jag funderade på vem som lärt henne telefonförsäljning, undrade vad som fått henne att sätta sig i den här förnedrande situationen, undrade vad som gjort att jag just nu satt här med nästan dåligt samvete över att jag snart skulle göra hela hennes enorma ansträngning förgäves. Är det mitt straff, för att jag låtit det oranga kuvertet hamna oöppnat i pappersåtervinningen? För att jag inte bevakat, inte planerat, inte noggrant följt och justerat. Inte tittat till mina fonder, helst varje dag, som de skulle göra, premiepensionsförvaltarna.

Dagens lärdom? Att börja förvalta mina premiepensionspengar? Nej, den kommer sannolikt fortsätta hamna där den hamnat hittills. Och ingen kommer bevaka, varken jag eller premiepensionsförvaltarna. Dagens lärdom är att det är hög tid att göra sig av med reliken, att säga upp min fasta telefon. Mamma har faktiskt numret till mobilen. Men de ivriga försäljarna har de inte. För den lärdomen har jag dem att tacka. Premiepensionsförvaltarna.