Professionell utveckling

Vi hade PU-dag igår. Står för professionell utveckling. En sådan där dag som är avsatt för personlig reflektion, en dag då vi ska växa in i vår framtida läkarroll, mogna som människor, inte bara matas fulla med kunskap om människans fysiologi. Ganska ofta är dessa dagar mer professionell uttråkning än utveckling, och det är den obligatoriska närvaron som gör att vi sitter av tiden på föreläsning och inte på ett fik. För långa föreläsningar om saker som ligger för långt bort. För mycket tid taget från för många saker som ligger för nära. Men igår var det bra. Diskuterade papperslösas rätt till vård, något som griper tag oavsett hur långt bort vårt eget ansvar ligger. Och så övade vi på att observera med en man från teaterhögskolan. Observera varandra, oss själva, det omkring oss. Och så diskuterade vi normer och beteenden. Socialt och kulturellt betingade regler för vad man gör och inte gör. Och fick i läxa att öva på det. På att i detalj observera och beskriva främmande människor, sätta ord på det vi ser. Och på att bryta några av de sociala normer vi har runtom oss. Fantastiskt roligt. Och helt livsfarligt att ge till mig. Särskilt dagen innan jag ska spendera fem sysslolösa timmar på ett tåg.

Jag som vanligtvis ägnar ganska mycket tid åt att låta fantasin relativt fritt bygga liv och historier för folk runtom mig fick nu en ny lek i mina händer. Fick mitt galenskap legitimerat. Gjorde plötsligt en läxa. Tågresan, som var tänkt att gå åt till att förbereda disputationstal, jobba och kanske börja läsa om njuren lades nu istället på att i detalj studera och i mitt huvud beskriva medpassagerarnas ansikten, uttryck och kroppsspråk. Vilket jag såklart inte kunde begränsa mig till, utan hade snart byggt invecklade liv, tankar och känslor för alla individer. Dessutom språkat ingående med samtliga tre resenärer som satt sig brevid mig. För att bryta normen lite, den svenska. Och för att det var trevligt. Fyra timmar in på tågresan och njuren är fortfarande ett mysterium, men människorna runtom mig är det inte. Fyra timmar in på tågresan är arbetet ytterst oarbetat, men läxan från PU-dagen gjord mycket väl.

Tågresan, den långa, är nästan slut. En massa saker blev inte gjorda. Men jag vet nu mer om uthyrningsmarknaden för läkare, om 10-årsjubileet av Örebro universitet och om en släktträff som jag inte ska närvara på (och som min medpassagerare helst också sluppit). Och att ett gäng personer har ovetandes fått sina ansikten, gester och fabulerade liv i detalj beskrivna. Det kvalificerade tidsfördriv som jag ganska ofta ägnar mig åt har nu fått ett nytt och mycket legitimerande namn. Professionell utveckling. Tack för det, KI!