Om att skala apelsin

Fick kommentaren igen för några dagar sedan, den som helt klart kvalar på min topp tio lista över konstigaste kommentarer gällande de här läkarstudierna. "Du kommer behöva träffa så mycket konstiga människor". Jag har fått den ett antal gånger, från folk i min perifera omgivning. Konstiga har i det här sammanhanget avsett annorlunda människor. Inte avvikande på något alls patologiskt sätt, utan en person som bara är ganska olik mig, eller i det här fallet personen som fällde kommentaren. Och jag förstår den faktiskt inte alls. Har inte gjort någon av gångerna jag fått den.

Det är fantastiskt bra att folk är olika. Särskilt när de är i min omgivning. Som det här med apelsiner. Både A och jag älskar apelsiner. Där är vi lika. Men hon avskyr att skala dem, och låter därför bli att äta dem. Jag har inget alls emot att skala dem, men lyckas rätt sällan båda komma ihåg att köpa dem och att sen stoppa ner dem i väskan. Därmed rätt ofta ingen apelsin för någon av oss. Tills vi kom på att A tar med sig apelsin, som jag skalar. Både är enormt nöjda med setupen. Win win. Helt baserat på olikheter.

Samma sak gällande större saker i livet. Det finns människor som tycker det är roligt att... investera pengar. Att räkna. Att fundera på hur man konstruerar något, eller får något elektroniskt som inte fungerar att börja fungera igen. Allt det saker som bär mig emot något enormt. Som jag blir trött bara av att tänka på att göra. Jag är oändligt lycklig att det finns folk som till och med tycker om att göra det. Särskilt när de finns i min omgivning. Eftersom det ganska ofta innebär att jag slipper. Igen, helt baserat på olikheter

Och så det viktigaste. Jag lär mig ganska lite av folk som är precis som jag. Väldigt lite till och med. Men av folk som är helt totalt annorlunda lär jag mig massor. Tycker ofta inte alls lika. Begriper mig inte på dem alls till en början. men brukar efter ett litegrann. Och processen däremellan är fantastisk. Föredrar en intensiv diskussion med någon jag tycker diametralt annorlunda än alla gånger framför ett lamt samtal med någon som inte tycker så mycket alls. Har på varje transatlantenflyg blivit lite besviken om den bredvid mig varit svensk, eftersom sannolikheten att samtalet ska bli riktigt intressant då minskat lite. Sannolikheten att vi ska vara riktigt olika...

Visst, det finns olikheter som tröttar, särskilt för mycket, för ofta. Men personligen tycker jag att brist på olikheter tröttar mer. Så ja, jag kommer få träffa en massa konstiga människor. Och ja, jag ser enormt mycket fram emot det.