Trassel

Hade någon frågat för ett par månader vad emotioner var hade jag lätt kunnat kasta ur mig än sådär två, tre fullt gångbara definitioner. Hade ordet dykt upp på högskoleprovet hade jag med lätthet kryssat rätt. Jag har så länge jag kan minnas haft hyfsat koll på vad emotioner är. Samma sak med kognition. Inte ett ord jag använder särskilt mycket, men ett ord som är fullt begripligt och definierbart.

Jag sitter nu dagen före allt ska sitta och försöker definiera det. Emotion. Och blir stum. Jag inser att den fråga jag kunnat besvara innan kursens börjar plötsligt inte går att besvara längre. För det som förrut kunde beskrivas med några enkla ord runt känslor, är idag inbakat i en salig röra av handlingar och stimuli och intentioner och utfall. För att inte tala om prefrontalkortex och amygdala och gyrus singuli och allt annat. Vet inte vad som är början och vad som är slut, vad som leder till vad och vad som inte leder till något. Ett trassel, det är vad det är i mitt huvud.

Jag försöker backa bandet. Försöker fundera på vad jag sagt förr. Emotioner. Känslor. Men det går ju inte att säga bara. För jag vill ju få med något om yttre och inre stimuli, minns att det skulle vara med. Och så sitter jag där med min trave ord som inte vill ut i rätt ordning eller rätt kombination. Sitter fast i ett semantiskt trassel och funderar på hur 6 veckor av intesiva inlärningsförsök resulterat i avinlärning. Hur det blev trassel.

Men hinner inte fundera vidare. Många fler ord ska in. Tjuvkikar i papprena och ser att det betyder ”En uppsättning medfödda och inlärda responser på yttre och inre stimuli som är kopplade till viktiga mål eller motiv”. Jaha. Nu vet jag det. I trettio sekunder till, tills det lämnar korttidsminnet och någonstans i vandringen fram till cortex långtidsinlarging går vilse. Innan orden åter blandats samman och åter blivit en del av det semantiska pusslet. En del av trasslet.

Påminn mig någon, var det läkare vi skulle bli…?