Och ibland blir det bara så bra

Gipset är av. Jag kan skriva och cykla och öppna burkar och spela piano och duscha, och det gör bara ont när jag glömmer, och trycker upp dörrar eller applåderar.

Solen skiner och det är massor av plusgrader. Jag kan springa ute och gå utan regnjacka och cykla utan att isplana och glömma vantarna hemma utan att förfrysa händerna.

A hamnade med oss på SÖS till slut. Och vi kommer kunna fortsätta skicka ändlösa SMS, utbyta blickar tvärs seminarierummet, sucka och skratta och tramsa och vara allvarliga. I 18 månader.

Olika viktigt, men allting bra. Och tillsammans, jättebra. Ibland är livet så. Allt det som är bra flyter upp till ytan och lägger sig som ett lock på allt det andra. Ogenomsläppligt, i alla fall för stunden. De studerna måste man ta vara på. Jag är inte helt säker, men jag tror jag gör det.