Sympaticuspåslag

Som ett mantra har det upprepats, med en ökande frekvens, senaste veckan. Meningen som får oss att gräva djupt inne i hjärnans inre hålrum, efter något bekant, något tydligt. Meningen som leder till utsöndring av all vår på insidan tillverkade och väl inpackade tentaångest. Meningen som får oss att misstänka att vi, just vi, är lite mer korkade än alla andra, och att vi, just vi, sannolikt har en hjärna som bara inte funkar lika bra. En hjärna, lucker som en tidig placenta, en hjärna som tar in och släpper ut information lika effektivt som njuren silar ut... Ja, just det. Glömt. Glömt är vad jag har gjort.

"Det här kan ni ju förstås redan så bra". Det är meningen som skrämmer slag på oss alla. Anna-Lena, endokronologimästarinnan, upprepade den säkert var tionde minut hela förmiddagen. Vasopressin. Vätskebalansen, men hur och var...? Dykreflexen... Något med kallt vatten och styra om blod, men vad hände med hjärtslagen? Varje gång meningen dök upp grävde jag frenetiskt i hjärnan. Hittade ibland något och andades lugnat ut. Hittade ganska ofta bara tomrum, och såg mig om bland bänkgrannarna för att söka stöd i förvirringen. Hoppas att jag kanske inte var den enda med en hjärna som en sil. Mötte ganska ofta blickar som liknade min, och likt en hormonell negativ feedbackloop reglerade den skenande stressen hos någon annan ner min en aning. Jag må ha glömt, men jag är inte ensam. Tills nästa gång meningen uttalades, och sympaticuspåslaget på nytt var ett faktum. Och jag ville ställa mig upp och ropa nej! Nej, vi kan inte det här så bra. För just "det" är en enda sak bland tusentals saker som vår hjärnor har tvångsmatats med senaste månaderna. En av alla tusentals saker vi har försökt stuva in på en logisk hylla, men likt får många saker i en för liten garderob blir det oreda direkt. Någonstans därinne, i någon låda, ligger det nog. Men vi har inte haft tid att katalogisera och sortera. Vi har nog sjå att hålla allt kvar därinne. Hålla kvar allt och fortsätta kasta in nytt. Vill ropa NEJ, men gör det inte. Sitter istället tyst och speglar mig i bänkgrannens ångest.

Vi lär oss fantastiskt mycket. Jag önskar jag kunde minnas allt. Och jag har viss koll på blodtryck och hjärta. På njuren och snart snart på hormonerna. Men det är ganska lite av det vi läst under terminen som jag "Förstås redan kan så bra". Ganska lite som ligger på tungspetsen. Kan inte mer än hoppas att plats ska finnas att kasta in de sista hormonerna, bäckenbenen och histologiska preparaten som nästa veckas duggor kräver. Att det på något magiskt sätt ska uppenbara sig till stora tentan. Och kanske mest av allt hoppas att det på riktigt viktiga så småningom hamnar där framme, och det mindre viktiga med ro kan begravas i ett mörkt hörn. Och att Anna -Lena med kollegor glesar ut påminnelserna om allt vi borde kunna men inte kan, så att min binjure får vila en aning...