Aktiv vila

Jag pratar mycket med min mamma. Studsar min tankar och känslor. Nästan alltid förstår hon mig väldigt bra. Men ibland fungerar vi väldigt olika. När jag berättar om en i mitt tycke perfekt lördag. Morgon-promenad på Djurgården med en vän. Promenad och prat. Lång lunch med en annan. Löptur runt Årstaviken med en tredje. Och så en skön hemmafest hos någon på kvällen. Långa lugna promenader. Långa viktiga samtal. Adrenalin och endorfin. Vänner, många och mycket. Lämnar mig utvilad, påfylld, lugn, harmonisk. Mammas spontana kommentar på min dag är "Oj, men gumman, du måste tänka på att koppla av på helgen också".

Hon kontrar med sin avkopplande söndag. Då hon påtat i rabatterna på landet hela dagen. Planterat om några växter, klippt ner en buske, byggt ett staket runt rosbuskarna för att skydda från rådjuren. Kanske hunnit spackla någon innervägg på vinden. En så avkopplande söndag. Puh, tänker jag. Du måste koppla av också, Mamma.

I min värld räknas allt som innehåller verben "bygga", "spackla" eller "plantera om" till arbete, inte avkoppling. En hel dag i ensamhet lämnar för många ord instängda, osagda. I mammas värld kan inget som sker iklädd gympadojjor räknas som avkoppling, särskilt inte om det skett i ett gym och avkoppling kräver viss andel ensamtid.

Den här helgen har varit vilohelg. Inget plugg. Inget jobb. Omladdning, inför stundande tentaplugg. Den här helgen har jag promenerat. Och pratat. Och tränat. Och pratat mer. Ackompanjerad av vårsol. Varit på sköna hemmafester. Min mamma hade varit utpumpad. Längtat efter att få i ro spackla en vägg. Plantera om några rosor i vårsolen. Jag är påfylld. Utvilad. Nästan så att jag skulle orka bygga något, spackla något, plantera något i en rabatt. Men bara nästan...