Inget konstigt alls

Jag ska snart lämna det här med genetalier. Så roligt är det ju faktiskt inte. Ett organ som alla andra. Det påpekade den föreläsare som hade anatomiföreläsningen med oss gång på gång. Han som hade nöjet att försöka hålla vårt fokus sista förmiddagen före påsk. Få oss att ta till oss penis blodförsörjning på precis samma sätt som vi tar till oss njurens blodförsörjning eller något annat organ. Han gjorde det genom att varva halvusla rebusar (vad sägs om p+ en bild på Elvis…) med mantrat ”Det är inget onaturligt, det är inget konstigt alls”. Och nej, det är ingenting konstigt med könsorgan. Vi ska ju bli läkare, kroppen är naturlig, såklart. Men när ännu ett könsorgan uppenbarade sig på stora stora skärmen gick det inte att undgå att det är något vid första bekantskap ganska konstigt med en 1,5 m lång penis.

Några dagar senare. Jag hade med mig mina nyinskaffade anatomiflashcards till London. Perfekta att ha i väskan och plocka upp på tunnelbanan. Jag lär allra bäst just så, mitt i, i korta stycken, i brus och buller. Hade fäst upp de kort som är relevanta för det vi nu läser på rigen som håller ihop korten och bläddrade igenom, rabblandes, helt i min egen värld. Lungor, hjärta, njure, genitalier. Och de är svåra, genitalierna. Inte bara att memorera men att få ihop. Olika vinklar, olika genomskärningar. Så jag fastnade på dem, bläddrade några gånger fram och tillbaka, jämförde bilder. Fokuserat.

Så fokuserat att jag inte noterade att bara jag fokuserade på mina flashcards. Damen i burberrykappan mittemot fokuserade också på dem. Liksom killen i turban till höger om mig. Och allra mest fokuserade mannen i kritstreckskostym brevid mig till vänster. Mannen som vikt in sin financial times som han tidigare läst prydligt under armen. Mannen som fokuserade så mycket på mina flashcards att han nästan lutade sig över min axel. Inget av detta märkte jag, förrän jag insåg att jag varit så inne i mina kort att jag nästan missat mitt stopp. Och därmed ganska hastigt, ganska utan förvarning, vände mig åt vänster, mot rutan där en station svishade förbi. Vände mig och stirrade därmed nästan rakt in i ansiktet på mannen med kritstreck. Som i sin tur lika koncentrarat som jag studerade mina flashcards. ”Oh sorry”, sa jag efter att våra kinder nästan mötts, och ryggade bakåt. ”Oh no, I’m sorry”, svarade han efter att ha ryggat bakåt på samma vis. Och med den väntade vackra skolade oxfordengelskan fortsatte han; .”It’s jseems that what you are reading is far more interesting than what I am reading”. Han skrattade, jag skrattade, damen mittemot skrattade liksom killen i turban. Och eftersom vi var i London så fortsatte vi prata, jag och mannen i kritstreck, de stationer som var kvar tills jag skulle av.

Det är inget konstigt. Inget konstigt alls. Med könsorgan på flashcards, särskilt inte när man sett dem många gånger. Antagligen inte ens med 1,5 meter stora könsorgan, när man vant sig vid det. Men det är nog något lite ovanligt med könsorgan som samtalsöppnare mellan främmande människor på tunnelbanan.