Om kuvert med papper med siffror

Det landar mycket på mitt hallgolv. Kuvert med papper med siffror. Alltid otrevliga kuvert, tycker jag nu och har jag alltid tyckt. De kräver nästan alltid något av mig, de där kuverten. Antingen kräver de att jag ska betala något. Var inte så betydelsefullt förr, men som student har det plötsligt blivit ett obehag. Och jag har börjat notera både antalet kuvert, och de summor varje kuvert kräver av mig. Noterat att det är dyrt att leva. De som inte kräver pengar, de kräver tid, kräver att jag ska engagera mig i något. Vanligtvis i min egen privatekonomi. Fonder, kontoutdrag, pensionsförsäkringar... Inte alltid göra så mycket aktivt, men hålla mig infomerad- läsa igenom, ta ställning, kanske initiera förändringar. Jag är ekonom. Jag borde ha koll på de här sakerna. Det har jag inte. Har aldrig haft. En bra dag öppnar jag kuverten och skummar snabbt snabbt innehållet. En dålig dag hamnar de I en hög på byrån. I väntan på en bra dag. Prokrastinerar. Min standardbehandling av allt som är tråkigt.

Jag trodde inte de kunde vara trevliga, de där kuverten. Men idag blev jag motbevisad. På hallgolvet i eftermiddags låg ett kuvert från Salus Ansvar. Såg ut som en räkning. Och eftersom idag var en relativt bra dag sprätte jag upp kuvertet, och hittade försäkringsbevis för en studentförsäkring. Funderade på att det kanske vore en bra sak ändå. Försäkring. Kanske något man skulle investera i. Nu när den ändå kommit hem så lägligt. Utan att jag behövde lägga tid och energi på att leta fram en. Bläddrade ner till inbetalningskortet. Där det stod 0. Noll kronor skulle jag betala för min studentförsäkring. Som jag behövt lägga noll insats för att leta fram. Gratis, sådär bara. I tid och pengar. Vände på den, letade efter en hake. Som på de där fiskoljetabletterna ihärdiga försäljare vill pracka på en. Eller strumporna på prenumeration. Som inte kostar något, men vars efterförljare som jag automatiskt lovar att köpa, kostar skjortan. Kanske lovade jag att teckna försäkring med Salus ansvar för resten av livet. Men inget sådant. Inget skrivet i liten text. Inga hakar. Gratis. Bara gratis.

Kanske har jag betalat för något annat som gav mig min försäkring på köpet. Något som jag dessutom fick lägga tid på att leta upp. Något som jag glömt. Kanske kostade den både tid och pengar. Men just nu känns den gratis. Och jag känner mig lite rik. Med tid sparad. Och dessutom försäkrad. Och allt åstadkommit av ett kuvert med ett papper med siffror. Det ni!