Den välkomnar med strålande blå himmel, staden, och jag byter
jacka mot linne. Släpar väska genom välbekanta gator, till den lilla lägenheten
med de sneda vinklarna och stora fönstrena. Bor hos damen med katterna. Fast
första natten, bara med katterna, och jag börjar nästan gilla katter när den svartvita
trebenta stryker mot mina ben när jag sent på kvällen sitter uppkrupen i
fönstret och tar in staden som lever på gatan. Vaknar tidigt och inväntar
nästan gryning innan jag släpper ut benen längs vattnet. Det är obeskrivligt
vackert och jag får lust att omfamna varje människa jag möter och tala om
vilken vacker stad de lever i. Det gör jag inte, men springer runt hela
sydsidan på lätta ben, förbi broarna på östsidan, förbi skyskraporna i
finansdistriktet, förbi damen med facklan i horisonten, och häpnas som varje
gång över hur stor den är. Och storslagen. Staden.
Möts efter löpturen av damen, Betty, som bjuder på grönt te med
mynta. Ekologiskt, det enda hon dricker, och äter, förklarar hon samtidigt som
hon vigt svingar sig ut på brandstegen för att plocka in rosor från
klätterväxten på husfasaden till det lilla altaret hon har placerat på väggen.
68 år ung. Hon lever efter en japansk ljusfilosofi jag inte riktigt lyckas
uttala namnet på, än mindre riktigt begripa, men den gör henne uppenbarligen
lycklig och teet smakar bra och solen värmer fantastiskt skönt på brandtrappan
där jag en stund senare äter min helt nybakta frukostbagel. Inköpt i bageriet i
huset brevid av mannen med det sneda leendet som räknar fel och ger mig för
mycket växel för andra morgonen i rad. Vilket jag påpekar och får ett leende
till, ett tack och en chocolate chip cookie. Tredje morgonen hejar han bekant,
frågar om jag vill ha samma som igår. Det vill jag inte, men är glad att han
minns. Och slås som alltid av hur liten det är, staden.
Och det stressade och hetsiga märker jag som vanligt inget av.
Inte heller det turistiga. Märker bara det varma och vänliga, märker energin
och rörelsen. Blir barnsligt glad när dagens tredje
person frågar mig om vägen. Trots att jag inte hittar till just den gatan. Men
hittar till andra och vandrar runt mellan favoritplatser och hittar på vägen
nya. Mår fantastiskt bra. I den stora lilla staden, som alltid på något sätt kommer vara
hemma. Det kommer ingen annan slutkläm. Livet är bra. Just nu är det bra. Och jag njuter varje
minut.
Åhh, det låter helt underbart! Önskar jag också var där!
SvaraRadera