fredag 19 oktober 2012

Livet, just nu


Den välkomnar med strålande blå himmel, staden, och jag byter jacka mot linne. Släpar väska genom välbekanta gator, till den lilla lägenheten med de sneda vinklarna och stora fönstrena. Bor hos damen med katterna. Fast första natten, bara med katterna, och jag börjar nästan gilla katter när den svartvita trebenta stryker mot mina ben när jag sent på kvällen sitter uppkrupen i fönstret och tar in staden som lever på gatan. Vaknar tidigt och inväntar nästan gryning innan jag släpper ut benen längs vattnet. Det är obeskrivligt vackert och jag får lust att omfamna varje människa jag möter och tala om vilken vacker stad de lever i. Det gör jag inte, men springer runt hela sydsidan på lätta ben, förbi broarna på östsidan, förbi skyskraporna i finansdistriktet, förbi damen med facklan i horisonten, och häpnas som varje gång över hur stor den är. Och storslagen. Staden. 




Möts efter löpturen av damen, Betty, som bjuder på grönt te med mynta. Ekologiskt, det enda hon dricker, och äter, förklarar hon samtidigt som hon vigt svingar sig ut på brandstegen för att plocka in rosor från klätterväxten på husfasaden till det lilla altaret hon har placerat på väggen. 68 år ung. Hon lever efter en japansk ljusfilosofi jag inte riktigt lyckas uttala namnet på, än mindre riktigt begripa, men den gör henne uppenbarligen lycklig och teet smakar bra och solen värmer fantastiskt skönt på brandtrappan där jag en stund senare äter min helt nybakta frukostbagel. Inköpt i bageriet i huset brevid av mannen med det sneda leendet som räknar fel och ger mig för mycket växel för andra morgonen i rad. Vilket jag påpekar och får ett leende till, ett tack och en chocolate chip cookie. Tredje morgonen hejar han bekant, frågar om jag vill ha samma som igår. Det vill jag inte, men är glad att han minns. Och slås som alltid av hur liten det är, staden.





Och det stressade och hetsiga märker jag som vanligt inget av. Inte heller det turistiga. Märker bara det varma och vänliga, märker energin och rörelsen. Blir barnsligt glad när dagens tredje person frågar mig om vägen. Trots att jag inte hittar till just den gatan. Men hittar till andra och vandrar runt mellan favoritplatser och hittar på vägen nya. Mår fantastiskt bra. I den stora lilla staden, som alltid på något sätt kommer vara hemma. Det kommer ingen annan slutkläm. Livet är bra. Just nu är det bra. Och jag njuter varje minut.

1 kommentar:

  1. Åhh, det låter helt underbart! Önskar jag också var där!

    SvaraRadera