Om när livet ler

Ibland ler livet mot en, sådär stort, med hela tandraden synlig. Den här helgen har livet gjort det. Sol, orimligt mycket sol, från en klarblå himmel. Lata timmar av strosande och kaffedrickande. 21 snabba kilometer på lätta ben genom solskimrande Stockholm. Genom folkhavet, ackompanjerad av nymixad playlist och hejarop. Sen medalj och banan, följt av vin bland vänner, hög på endorfiner. Sen mer strosande, mer sol, mer vänner, mer härligt fri tid i hög höstluft.

En helg jag kunde stressat över en arbetsplan som ska in om några timmar har jag ägnat åt livet. Arbetsplanen har fått vänta. Inte ägnat den en tanke. Inte haft dåligt samvete för det. Nu har solen snart gått ner. Arbetsplanen ska få lite uppmärksamhet. Men just nu prioriterade i den ordningen. Livet först, arbetsplan sen. För den här helgen log livet. Och då är det inte mer än rätt att le tillbaka.