Matterhorn

"Den här terminen känns kanske just nu som ett obestigbart berg". Så sa hon, första minuterna, första timmen, första dagen. Termin sju. Uppsatsterminen. Hatterminen. Ångestterminen. Den har många namn. Aldrig hört "favoritterminen". Sen kom en rad liknelser om berget. Hur vissa var kända, andra okända, hur det fanns etapper och avsatser. Bilder på Matterhorn. Efter en halvtimme var vi innerligt trötta på berget. Kanske det också en liknelse med uppsatsen. Dagen fortsatte, med information. Information som travades på information som travades på mer information. Det där vi brukar informeras om första halvtimmen, innan kunskapen brukar börja flikas in, tog nu timmar. Och mitt humör sjönk ungefär lika snabbt som batterinivån på den sönderlekta telefonen. Vid tiotiden började jag fundera på om jag dragit på mig någon koncentrationsstörningsdiagnos under sommaren, men sneglade längs med raden och lugnades av att fler händer höll i telefonen än i pennan. Och jag kände vid elvatiden att det var stopp. Jag var fullmatad med information. Ungefär då klev han som skulle prata om arbetsplanen upp. Ge information om arbetsplanen. Och det började göra ont i mig. Tiden började på klassiskt VETU-dagsmaner röra sig nästan bakåt och jag började frukta att dagen faktiskt aldrig skulle ta slut. Och kändes inte så bra att vara tillbaka mer.


Några dagar senare. Träffar handledare G på tid och plats som passar båda. Innebärandes kväll, cafe i Vasastan. Samuelsson-salen på betryggande avstånd, liksom arbetsplansmallar.  "Jag har data till dig" säger han innan vi ens hunnit sätta oss, enthusiastisk som ett barn. Han bläddrar blixtsnabbt igenom mina första stapplande diagram, ackompanjerat av "fascinerande" och "ser du vad häftigt". Vi diskuterar varför det ser ut som det gör, diskuterar varför det kanske trots allt inte är som det ser ut. Och ganska snart utbrister jag utan eftertanke "fascinerande" jag med. Vi bollar tidsplaner och reservplaner över laptop och kaffekoppar. Han plockar fram andra diagram från andra studier och visar, bara för att de är spännande. Och det är de. Han förklarar programmeringskod, blixtsnabbt, och jag lyssnar på spänn. Tankarna fladdrar inte, telefonen ligger glömd i väskan. Han kräver min koncentration och han får den. Jag blir intresserad, av vad jag inser är studiedesign och datakvalitet. Vi diskuterar, vad som nog är felkällor och confounders. Och jag tycker det är roligt. Termin sju.


Så nej, jag är inte stressad för uppsatsen. Jag ser den inte som något berg. Jag tror till och med att det kommer bli roligt. Men att hålla fokus under dessa dagar, under långsamma långsamma föreläsningar, DET känns som att bestiga Mount Everest. DET är mitt Matterhorn. Och imorgon bär det av uppför berget igen...