Om att hoppa på tåget

Fick en fråga i tidigare inlägg, om förälskelse. Inte den jag är i nu, utan den jag var i för tre år sen. Den till KI. Den till läkaryrket.

 

"Jag har följt din blogg en tid och varit i kontakt med dig p.g.a. att mkt av det du skriver återspeglar i mitt liv. Men jag får känslan av att det nu inte är som det var under T1 den där pirrande nyförälskande känslan. Rätta mig om jag har fel.

Nu när du kommit rätt så långt i utbildningen och blickar bakåt, Var det som det tänkt dig? Är det lika kul fortfarande? Ångrar du att du "hoppade på tåget"? Helt enkelt är det värt de uppoffringar du gjort? Vill nämligen själv "hoppa på tåget""

I mina tidiga inlägg var jag lyrisk. Det är jag inte så ofta längre. Det händer, men inte dagligen. I mina tidiga inlägg var allt fantastiskt, undantagslöst. Så är det inte längre. Livet är en gråskala, mellan svart och vitt. Läkarlinjen eller inte.

Har läst någonstans att en nyförälskelse bara kan vara i 3 månader. Jag tror min varade längre. Men inte för alltid.

Om jag är övertygad om att jag kommer vara klinisk läkare resten av mitt liv? Inte alls. Om jag absolut hade behövt ha en läkarutbildning för att kunna hitta ett meningsfullt jobb? Säkert inte. Om jag en sekund ångrat att jag börjat på KI. Ångrat att jag är kvar? Ångrat de uppoffringar jag gjort, och dagligen gör? Nej. Svaret är nej, inte en sekund har jag ångrat det.

KI har gett mig så mycket inget annat kunnat ge. Ovärderliga kunskaper och insikter. Möten med en annan värld. Med människor och åsikter. Även gett mig tid med mig själv, välbehövlig tid. Den jag är idag hade jag inte varit utan KI. Och jag är idag den jag vill vara. Och kanske viktigast av allt; Jag inte kunnat inte börja på KI. I livet innan tänkte jag på det dagligen. Tänkte, drömde, grubblade. Hade jag inte tagit det här steget hade jag gjort det fortfarande. Sannolikt resten av livet. Tänkt, "om jag börjat då hade jag gått termin 7 nu...". Längtan, ovissheten och den, kanske inbillade, tron på att KI löser alla problem hade helt oavsett verklighetsförankring stått mellan mig och det där andra som kanske också blivit bra. Om det finns.

Jag tror stenhårt på att man ångrar det man inte gör mer än det man gör. Livet är ingen enkelriktad gata, vill man finns alltid vägar tillbaka. Man kan alltid hoppa av tåget igen. Men att gå runt i ovisshet, det fungerar i alla fall inte för mig. Det är mer plågsamt än det är läskigt att hoppa.

Jag kan inte råda någon annan. Man måste väga alla faktorer själv. För det är enormt många uppoffringar under väldigt lång tid om man ska slutföra en läkarutbildning. Som självklart känns så mycket tydligare nu, när jag till skillnad från sist jag pluggade, till skillnad från många kursare, har upplevt något annat och har ett alternativ. Men för mig är de ändå små relativt vad de gett och ger. Trots att jag inte längre är lyrisk varje dag. Trots att nyförälskelsen lagt sig.

Vad framtiden blir får framtiden utvisa. Jag tror inte på att det finns ett rätt. Men idag är jag glad att vara där jag nu är. Glad att vara den jag nu är. Glad att jag hoppade på tåget.