Reflektioner från långsamt tåg

Sitter på ett tåg söderut. Ett långsamt tåg. Fyra timmar och en reflektionsuppgift. Fyra sidor på fyra timmar. Reflektioner runt hösten. Runt kursen. Runt mitt eget lärande främst. Inte en kursutvärdering. En reflektion. Kunde reflektera ihop en roman. Och gör det nästan. Fyra sidor på tjugo minuter. Av saker jag tänker. Ondgjort mig över. Frustrationer. ilska. Inga lama försök till konstruktiv kritik. Fyra sidor på tjugo minuter. Som jag sen raderar. 

Reflektionsuppgiften ska spegla vårt lärande. Hur vi utvecklats. Vad i kursen som hjälpt oss till det. Jag vill skriva, säga, ropa, skrika. INGET. Inget inget inget i kursen har hjälpt mig. Det är inte sant, men jag vill skriva det ändå. Vill överdriva, utan att det behövs. Vill ösa all min frustration och ilska över dem, på fyra sidor i times new roman. Med otillåtet radavstånd. Vill tala om att INGET har varit bra och att ALLT har varit dåligt. Och gör det. Raderar sen.

För det är inte sant. Saker har varit bra. Fler har varit dåliga men allt har inte varit dåligt. Inte riktigt. Och på samma sätt som man tappar förtroendet för en patient som har ont precis överallt, så riskerar den riktigt relevanta kritiken drunkna i havet av specifik ilska, om den släpps fram. Så gör det inte. Skriver om. Fortfarande kritisk. Fortfarande arg. Fortfarande inte överdrivet nyanserad. Fortfarande skriven på 20 minuter. Men lite mer konstruktiv kritik. Lite mer gråskala. Säger, skriker inte.  Ansträngt mig lite mer för att lyfta upp vad som faktiskt varit ok. 

För har faktiskt haft vad som kanske varit bästa hösten. Någonsin. Det tackar jag A, inte kursen, för. Men kursen har inte lyckats förstöra mitt liv. Tvärtom gett mig utrymme att andas. Att resa. Att bli kär. Att leva. Det måste jag ändå, lite motvilligt, tacka den för.