Om hårt kramade tummar

Det är snart jul. Klappar ska handlas, gran ska köpas, en väldig massa saker ska bakas under helger som är fyllda med glöggkalas och julkonserter. Det kunde jag kanske tänka på. Men det gör jag inte. Det är två veckor kvar tills uppsatsen ska vara kvar. Det är ganska kort tid, och jag har ganska mycket kvar. Det skulle jag verkligen kunna tänka på. Men det gör jag inte heller. Jag tänker på en sak, en sak nästan bara. Som ett mantra ekar det i huvudet. INTE HUDDINGE.

För ja, vi är där igen. Sjukhusvalet, den skräckinjagande aktiviteten. Sjukhusvalet, som såsom nästan inget annat är så oerhört viktigt och samtidigt så otroligt utanför vår kontroll. Du väljer och väntar. Hoppas på tur eller ödet eller Gud eller vad du råkar tro på. Till dem är du utelämnad. Och jag sover med tummarna knutna. INTE HUDDINGE.

Jag vill till SÖS. Fantastiskt mycket. Ännu mer än sist, då jag bara trodde det var bra. Nu vet jag. Vet hur skön gräsplätten bredvid helikopterplattan är i vårsol, hur bra Rackarbackens torsdagspannkakor smakar, hur välkomnande sofforna i det ljusa kandisrummet är och hur oerhört varmt och vänligt allting är. Dit vill jag tillbaka, fantastiskt mycket. Fast hamnar jag på Danderyd går det bra det också. Varit där några gånger, och det verkade trevligt. Och folk säger att det är bra. Och där kommer fina V vara. Och för all del, KS går bra det också. Det är nära. L och B jobbar där. Det skulle gå fint. Det är egentligen bara en sak jag krampaktigt knyter tummarna för. INTE HUDDINGE.

Det är långt till Huddinge. Och pendeltåget är alltid sent. Sent och i sig deprimerande. liksom Flempans ledsna pendeltågsstation. Men det är inte för att det är långt. Jag hade kunnat bo på gångbron mellan pendeltåget och sjukhuset och jag hade ändå velat därifrån. De som har varit där säger att det är trevligt. Att läkarna är sympatiska. Att man börjar senare. Att de är mindre nitiska med närvaro. Allt det där hör jag, men hör inte. För tänker bara en sak. INTE HUDDINGE.

För den är inte logiskt alls, min tumkramp. Jag tror på alla som säger att kursen i Huddinge är bra. Att läkarna är duktiga och trevliga. Jag till och med minns den vänliga virrigheten. Det spelar ingen roll. För allt jag ser är den grå kolossen. Den ledsna labyrinten av trånga korridorer. De mörka dystra kandisrummen med mikrokö ut i sjukhuskorridoren. Grått är vad det är, Huddinge, eller kanske livet, om Huddinge blir min vardag. För grått var vad livet var, sist jag var där. Patologin, oändliga obduktioner i unkna källare, cancerceller som skulle skiljas från cancerceller, grå himmel, sena tåg och ständigt snöfall. Kanske var det inte Huddinge utan jag. Kanske kan jag komma över det, se att det blir vår även i Flempan. Men jag hoppas slippa. Hoppas möta blå himmel över SÖS i januari. Fortsätter krampaktigt krama tummarna, till mitt mantra. INTE HUDDINGE.