Om någon i vägen

Jag gör precis så lite jag kan för att fortfarande kunna intala mig själv att jag skriver uppsats. Och någolunda hålla tidsplanen. Det är ganska lite. Vissa dagar så lite att det närmar sig inget. Det är inte för att jag är lat. Inte just nu i alla fall. Något är i vägen. Eller någon.

Jag jobbar precis så lite jag kan för att fortfarande leverera på det jag lovat. Förbereder bara det som absolut måste förberedas. Lyckas korta stunder fokusera på det allra mest konkreta. Innan jag åter tappar koncentrationen. Innan något åter stjäl allt fokus. Eller någon.  

Jag har sagt till mig själv att bloggen ska vara personlig men inte privat. Det här är privat, men tar over så mycket att det inte går att vara personlig utan. Att det inte går att ens vara saklig utan. Att det inte går att vara någonting alls utan att det blir en del. Det, eller Han.

Så ni får ha lite tålamod. Ni, handledaren, koordinatorn och några till. Ha lite tålamod, och invänta, inte att Han försvinner. Det hoppas jag att han aldrig gör. Men att jag hittar en vardag där annat också får plats. Uppsats, jobb, vänner, blogg. Och Han. Jag har hört att det går. Bara inte riktigt än. Än njuter jag mest av att han är i vägen för precis allt.