Om att addera

Folk dricker kaffe i egna muggar. Folk är någon av de andra tjugo som sitter i samma lilla rum och får information om programmering och statistik och epidemiologi. Samma saker som i aulan, men ändå väldigt annorlunda. Kaffet hämtas i automater på någon avdelning, den där sorten där kaffe serveras med ”vitt” och man kan välja wiener melange . Det gör ingen, men ändå. Vi får ostsmörgås och kanellängd kvart i tre varje dag i ljusgården, tillsammans med alla andra på institutionen. Det finns rum med skrivbord och dörrar om man inte bokar utan har. Och det står fruktkorgar på borden, den där sorten som levereras full på morgonen och på kvällen hämtas med några ledsna vindruvor kvar i botten och det där extra mjöliga äpplet. Korgar som ingen länsar. Och man hejar. Även på människor man inte känner. Och jag tycker om det.

Vi lär oss nästan samma saker ett stenkast från de vanliga föreläsningssalarna och ändå tycker jag så mycket mer om det. funderar på varför. Och inser så. Alla hejar på folk de inte känner eftersom ”folk” är kollegor man bara inte träffat än. Kollegor har man på ett arbete. Ett arbete. Och jag inser hur mycket jag saknar. Eller längtar.

När jag är just här, kanske mest längtar, inte så mycket saknar. För jag lämnade inte kanellängd kvart i tre. Ganska lite här påminner om något där. Jag lämnade stress och orimligt tempo. Lämnade deadlines och obemärkt övertid. Lämnade ett jobb man inte tog kväll, knappt helg från. Stress, krav och press blandat med mental och emotionell tristess. Det var i alla fall vad jag termin ett kände att jag lämnade. Vad jag termin ett var överlycklig att vara ifrån.

Jag lämnade inte kanellängd kvart i tre och kanske inte egentligen längtar efter den heller. Jag lämnade inte fasta rutiner och vill nog inte ha dem. Men lämnade inte heller bara stress och jäkt och orimliga krav. Lämnade gemenskap och känsla av att addera. Av att vara del av något som är större än jag själv. Gör saker för någon annan än mig själv. Det inser jag nu, när jag är ganska långt från termin ett…

Jag vet inte om jag saknar mitt gamla jobb. Det tror jag inte. Jag vet inte om jag saknar att ha ett jobb som det här. Det tror jag inte heller. Men jag vet att det är fint med en egen kaffekopp. Jag vet att jag vill ha kollegor att heja på. Och framförallt vet jag att jag vill addera. Jag vill att det ska spela roll för någon annan än mig själv om jag är där eller skolkar